Så är det vår igen och det är nu snart tre år sedan sonen satte på sig golfhandsken för första gången och ställde sig på första tee på Sollentuna GK. Känns som igår. Då, en ranglig pojke på sju år med tändstickstunna armar och ben, som tillsynes kämpade med livet som insats för att snurra runt drivern för att få iväg bollen hjälpligt; kanske ibland upp till 40-50 meter. I medvind.
Nu, en reslig kille (eller ungdom som han själv vill kalla sig) som enkelt glider rund 9 hål på kvällen efter skolan, med utslag som ligger runt 130-150 meter. Om ett eller två år räknar jag med att vi ligger bredvid varandra i längd.
Otroligt härligt att ha denna förmån. Under två timmar, beroende på antal hål vi orkar, så är det bara vi. Inget som kan störa, inga skärmar som lockar. Bara lite stilla snack om dagen, livet, eller var bollen bör ligga om man får den dit man ha tänkt sig i nästa slag. Magiskt.
Nu, en reslig kille (eller ungdom som han själv vill kalla sig) som enkelt glider rund 9 hål på kvällen efter skolan, med utslag som ligger runt 130-150 meter. Om ett eller två år räknar jag med att vi ligger bredvid varandra i längd.
Otroligt härligt att ha denna förmån. Under två timmar, beroende på antal hål vi orkar, så är det bara vi. Inget som kan störa, inga skärmar som lockar. Bara lite stilla snack om dagen, livet, eller var bollen bör ligga om man får den dit man ha tänkt sig i nästa slag. Magiskt.
Inlägg
