torsdag 31 december 2009
Årets sista dag
Vad det nya året håller i sitt sköte är fortfarande oklart, men desto mer diskuteras det intensivt denna årets sista dag. På samma sätt som att folk oroar sig vad de stoppar i sig mellan jul och nyår, när de istället borde oroa sig över vad de käkar mellan nyår och jul, så borde man lägga energin på hur man lever varje dag under året istället för att bygga upp en totalångest under en enda dag; denna. Det blir lite fel perspektiv.
Det enda nyårslöfte jag tänker avlägga i år är att försöka vara en bra man till min fru, en god far till mina barn, och en hyfsat hygglig vän till mina vänner. Det är ingenting jag kan lova helt och fullt, men jag lovar att försöka. Gott Nytt År!
onsdag 30 december 2009
Nyårsjakt
För min egen del blev det tyvärr inget. Det enda skott jag fick möjlighet att lossa var mot en fasan, men säkringen hade ställt sig mitt mellan pipväljarlägena så bössan förblev säkrad när tuppen lugnt och sakta gled rakt över huvudet på mig. Ja ja - jag är nöjd ändå. Ni får kalla mig djurens beskyddare eller nåt. Hoppas på repris nästa år!
tisdag 29 december 2009
Summering av 00-talet
söndag 20 december 2009
Nabo loco
När TV-teamet kommer hit någon gång i framtiden och ställer frågan "Kunde du någonsin misstänka det som pågick i källaren hos din granne; fanns det något som inte verkade normalt eller inte stämma?", så kommer jag nog att behöva svara jakade på den frågan. (fotot är från kl 07:30 en helt vanlig söndag i december)
Tillägg: Det har nu snöat hela dagen och grannen har varit ute tio gånger och rensat uppfarten på alla spår av snö. Nu har fokus gått över till gatan som han renskrapar 25 meter innan och efter sin egen tomt. Nabo loco!!!
lördag 19 december 2009
Celsius
Vi bor inte norr om Polcirkeln. Vi bor utanför Stockholm. I förhållande till Polcirkeln är det som Bahamas. Typ. Jag förvånas över att termometern kan visa så fel och gå därför in och slår upp vädertjänsten för att ta reda på vad temperaturen egentligen är...och får samma svar. Minus 16 grader. Det måste vara någon typ av rekord. Brrrrr. Tur att det är vitt och fint ute i alla fall.
Julbord + tomte = sant
Har precis avslutat årets och kan konstatera att det var lika trevligt som det alltid är. Sju omgångar mat och gott gille är liksom målet varje år. Detta året inget undantag. Samt en tomte som hittade ett nytt hem, det är inget konstigt. Jag längtar redan efter nästa år...den 17e december är redan bokat. Backning på snapsens pris det blev i år, men det snabbt glömt när hovmästaren kom in med rättning. Guldstjärna!
torsdag 17 december 2009
Hurra det snöar
Men, nu verkar det vars på gång igen. Hoppas hoppas!
fredag 11 december 2009
Lucia på jobbet
Jag såg mig själv ståendes längst fram, för att visa extra intresse, bitandes i läppen för att hålla tårarna borta av allt hemskt skorrande. Istället blev det tvärt om. En bedårande söt Lucia med lika bedårande tärnor och stjärngossar som följe kom in liksom svävande genom det nedsläckta rummet. Första julkänslan för i år slog emot mig som en varm våg av vackra minnen och glömda dofter. Underbar var även sången. Sopranernas skira stämmor var kristallklara. Altarna höll tonen. Tenorerna lyfte balanserat de andra stämmorna. Basarna stod som starka pelare som de andra tryggt kunde luta sig mot. Vackert från början till slut. Med levande ljus som en påminnelse om svunna tider. Jag kunde med bibehållet mod svara att "ja, det var verkligen vackert". Snart är det jul.
Sen var det extra roligt att de också var teknologer och dessutom "maskinare". Inte lika roligt på frågan vilket år att säga M93, de var själva M07. Ja ja, de kommer också en dag vara äldre och drömma tillbaka till sin vackra ungdom.
tisdag 8 december 2009
Kvällsjobb i soffan
Bilverkstäder
Fast snabbt gick det - klar efter 25 minuter! Nu iväg till gruvan! Full av positiv energi. Hoppas att det inte är för många mottrafikanter på vägen tillbaka...gäsp.
onsdag 2 december 2009
Lövlämpning
Så...då var det åter dags att samla in och slänga de trettioelva miljarder löv som varje år faller från vår gigantiska gamla-sparbankens-loggan-ek. När vi flyttade in i huset för precis tre år sedan så målade vi upp en romantisk bild hur vi påföljande år skulle stå och räfsa tillsammans i höstsolen medan barnen hoppandes i lövhögarna skulle skratta och glädjas över lyckan att ha en egen drömek på tomten. Nu blev det inte riktigt så. Det som skulle bli några högar på en halv eftermiddag, blev plötsligt sextio svarta sopsäckar som skulle samlas ihop. Det tog oss tre hela helger att få ihop allt. Till och med efter införskaffandet av en lövblås/-sug-/-kvarn så blev det ändå över tjugo säckar med lövflis att transportera till kompostanläggningen. Inte sååå romantiskt längre.
I år hade vi fantastisk tur! Lagom till att alla löven fallit från trädet och inte en fläck av gräsmattan var synlig, så kom det en läglig höststorm och trollade bort nästan alla löv. De blåste inte bara ut på gatan, utan långt iväg. Jag vet faktiskt inte riktigt var de landade till slut. Borta från vår tomt var de i alla fall. Det enda som i princip var kvar var lite längst bort på ena kanten.
Med det lilla kvar så struntade vi säckar utan hyrde ett släp istället där vi öste upp allt direkt. Det "lilla" som var kvar fyllde det täckta släpet till bredden! Jag och barnen åkte till komposten och lämpade av allt. De tyckte det var en fantastisk upplevelse - det var löv upp till öronen på dem!
fredag 27 november 2009
Jobbeskrivning
Rädslan kommer sannolikt ifrån att jag klart och tydligt visste att min mor var lärare, enkelt att förklara, men att jag inte hade en susning av vad min far egentligen gjorde förrän jag var en bra bit upp i tonåren. Som tur är lyckades jag i skolan att undvika förklara vad hans jobb gick ut på på ett allt för märkligt sätt.
Som konsult inom management-träsket finns det väldigt få förklaringsmodeller som är riktade till barn för att förklara yrkets väldigt abstrakta karraktär. Det visar sig dock att det redan finns kloka människor som tänkt på detta och uppdaterat barnböckerna med just detta. Bland brandmän, läkare och poliser, hittar man nämligen numer även konsulter. Beskrivningen är lika enkel som briljant: "Konsult: Håller samling, skriver papper, hjälper andra". Tack!
onsdag 25 november 2009
Val
Jaha, vad håller jag på med då? Jag har ju ett ämne, eller en antydan till ett. Håller jag mig till det, eller har jag börjat skriva om allt möjligt? Jag tror att det är en process som jag kommit en tredjedel eller så igenom. Jag skriver kanske numer mindre ofta om sådant som direkt kan relatera till mig som rollen av förortspappa, och mer ofta om lite av allting. Det som kvarstår är att det också ska bli bra. Jag jobbar på det. Ibland. I det tysta.
tisdag 24 november 2009
Döden
Nej - det handlar inte om den riktiga döden - Döden döden - jag ska ut med ett par gamla kompisar ikväll till Vasastans egna Döden i grytan. Det är ett litet mysterium att jag inte tidigare besökt detta italienska hak ett stenkast från Norrtull, trots att jag spenderade ett respektabelt antal år i lägenheter bara runt hörnet från restaurangen. Min fru var och åt där för några år sedan. Jag vill säga att det var ett par år sedan, men jag har kommit upp i den åldern nu då jag fullständigt och totalt missbedömer hur länge sedan saker inträffade. Jag är i alla fall rätt säker att hon åt på restaurangen någonstans mellan ett och sju år sedan. Länge än så ha jag inte känt henne. Eller?
Hur som helst, det jag minns från hennes besök var att hon åt en pasta med en massa gräddsås och att hon efter det hade blivit så fruktansvärt mätt att hon i det närmaste fruktade för sitt liv. Så det är med en blandning av övermodig hunger och vetskapen att man nog rent tekniskt kan äta ihjäl sig som jag beger mig ut i den svarta natten för att ha ett snack med liemannen, på hans eget stamställe, över en bit pasta al dente. Kurrrr.
fredag 20 november 2009
Trassel
Jag talar naturligtvis om mobiltelefon-headsetets sladdtrassel. Det fantastiska med detta fenomen är att det är egalt vilka ingångsparametrar man ställer upp - resultatet blir alltid det samma: en stor Gordisk knut. Jag har provat att vira sladden runt mobiltelefonen. Jag har provat att lite vårdslöst och till synes spontant knyckla ihop sladden. Jag har provat att snurra sladden nedanför hörlurarna och sedan knycklat lursladdarna. Jag har provat allt.
Det stora mysteriet är att jag inte kan förstå när trasslet uppstår. Om jag lägger ner sladden i jackfickan och tänker på den, och sedan tar upp den, så har den inte trasslat till sig. Jag måste glömma bort den lite och sedan ta upp den. Det spelar ingen roll om det är tio sekunder eller en timme som jag inte tänker på sladden i fickan - när jag tar upp den efter det är den ofelbart ihopknycklad och det tar två tre minuter att trassla ut härvan. Jag vet alltså inte om det är sladden, fickan, eller vad som gör det trassligt, men det verkar i alla fall vara grundförutsättningarna för ett riktigt lyckat trassel. Ibland räcker det dock att jag lägger telefonen på bordet för att sladden ska dra ihop sig som en nykrokad metmask, vilket delvis förkastar fickteorin. Jag har så smått börjat fundera om det kan vara någon som smyger ner i fickan eller hoppar upp på bordet och stökar till det när jag inte ser på, men det verkar samtidigt lite långsökt och något galet. Jag stänger dock inga dörrar och låter alla teorier vara möjliga tills motsatsen bevisas. Mystiskt är det i alla fall.
måndag 2 november 2009
Ännu en höstreflektion
Nästan alla satt och tittade ut genom fönsterna. Ingen tittade in i vagnen. Med iPod-lurar intryckta i öronen såg det ut som alla satt i någon sorts musik- eller sportreferattrance. Det enda problemet med bilden var att det var becksvart ute. På vissa ställen gick det på sin höjd att se enstaka gatlampor. Ljust inne i vagnen - mörkt ute. Fönsterna har förvandlats till perfekta speglar så här sent på året. Det var inget utanför som hände som fyllde allas intresse. Det var personer inne i vagnen som observerades. Folk tittade på varandra. I smyg såklart. Eller så mycket i smyg de kunde. När jag själv började 'titta ut' så möttes jag av blickar från andra delar av vagnen. Blickar böjdes undan när de mötte min. Blickar låtsades titta på annat när de fastnade för länge på någon. Blickar som spanade. Så istället för en vagn full av bleka och hösttrötta människor hittade jag en vagn full av nyfikna fluktare. Reflektioner i förorten.
Höstreflektioner
Själv kombinerade vi helgens hedniska firande med en klassisk skånsk gåsamiddag. Svartsoppa med kråskorv, äppelbitar och sviskon till förrätt. Gås med ädla tillbehör så som hasselbackspotatis, brysselkål, rödkål, gelé, äpplemos, och gräddsås, till varmrätt. Och så skånsk 'ipplakaga' med vaniljvisp till efterrätt. Fy fasen vad gott! Glöm aldrig - fett är gott!
måndag 19 oktober 2009
Praktiskt åldrande
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det plötsligt och helt okontrollerbart ska börja växa hår i näsan och i öronen. Det är ju helt sjukt. Kroppen kan ju knappast efter trettiofem år upptäckt ett ökat behov att mer effektivt filtrera luften eller plötsligt förstått vikten av att bättre värma hörselgångarna. What the hell is the deal with that?! Det är inte heller så att det är små diskreta, trevande fjun som dyker upp. I snoken är det extra grova och snabbväxande hår som sträcker sig ut som spindelben. I öronen är det krulliga och blonda trollkarlshår som dykt upp. Är den någon som förstår nyttan med dessa? Mycket märkligt åldersfenomen.
fredag 16 oktober 2009
Världens bästa hamburgare!
Desto trevligare är det med minnen som verkligen kan få en motiverad, få hjärtat att börja pumpa, och saliven att flöda till. Det finns ett hamburgerställe i New York City, mitt i Madison Square Park, som heter Shake Shack. Jag är så glad att det är ett minne som aldrig kommer att försvinna. Dagen jag satte tänderna i deras hamburgare, det var den dagen livet började. Nästan. Så fantastiskt goda att det inte går att beskriva. Jag skulle i ett svagt ögonblick kunna boka en resa till USA bara för att besöka Shake Shack. För att vara säker på att inte glömma detta fantastiska minne så tog vi kort på den papplåda med guds manna som helt säkert skulle kunna skapa fred på jorden om den bara fick chansen.
Så här är den! Håll till godo! Världens bästa hambugare!
söndag 11 oktober 2009
Blod, svett och jordgubbssaft
Under två timmar har jag inte sett så många kalorier göras av med hos ett gäng fyra-femåringar. Det var som ett maratonlopp där värdinnorna sprang skytteltrafik med saftbringare, medan föräldrar serverade kall jordgubbssaft i intervaller. En klunk, sedan in igen i full fart med förnyad energi.
Reglerna sa att vuxna inte fick vara med och leka, utan endast följa med sina barn som stöd och hjälpa dem att komma över sin blygsel eller rädsla. Det var rätt många barn som var blyga...eller föräldrar som kände att de behövde stötta sina barn ett par tre gånger i den galet roliga utförskanan. Hahaha.
Kräftor och kräftor
Eftersom vi inte har tillgång till kräftvatten på ett naturligt eller lagligt sätt, så ville jag ändå på något sätt kompensera för denna avsaknad och passade således på att välja ut varje kräfta separat i fiskdisken på Täby Centrum. Jag pekade åt damen bakom disken vilken kräfta som lockade min syn, och hon plockade tålmodigt upp kräfta efter kräfta. Som när man köpte lösgodis i kiollan för veckopengen för hundra år sedan. Mums.
Kräftor kräva snaps som alla vet - varför även ett par isade OP slank ner för att spjälka allt kräftsmör som vi muntert lapade i oss. Med tanke på min frus pågående grossess så var det i och för sig bara jag som fick njuta av denna ädla dryck. Men desto mer istället.
Skillnaden mellan färska, svenska signalkräftor och alla dessa importerade, frysta, kinesiska dysamlare är oerhört slående. Direkt vid första suget är det som om himlen öppnar sig och en änglakör börjar sjunga. Smaken är svindlande. Berusande.
Så från och med nästa år kommer att lämna traditionen att inhämta kräftorna i frysdisken på ICA och istället investera några extra tior i nykokta, färska kräftor. Det är så värt det. Speciellt när man som vi äter kräftor en, eller ett par gånger om året. Slurp!
lördag 3 oktober 2009
Motorvärmare
I vårt hem försöker vi hjälpas åt så mycket det går. Vi strävar efter ett jämlikt förhållande. Vissa saker ser dock min fru fortfarande som "karlagöra", medan andra saker skulle hon aldrig överlåta i min vård, t ex tvättning. Inte för att jag inte kan, men hon anser att jag inte gör det på "rätt" sätt. Fråga mig inte vad det är, men jag får i alla fall inte tvätta. Uppdelningen känns helt ok.
När det kommer till "karlagöra" så ingår bl a allt som har med bilen, gräsmattan, husfasaden och elen att göra. Så när vi köpte en ny bil i slutet av sommaren så var det jag som satte upp kravspecifikationen för den. Eftersom vi bor i hus och har tillgång till ström i anslutning till uppfarten så såg jag till att det fanns en motorvärmare i den nya bilen. Det är min fru som utnyttjar bilen mest eftersom hon använder den för att ta sig till och från arbetet. Så i ett försök att öka komforten för henne på morgonen och för att minska slitaget vid kallstarter så har jag nu dragit fram en förlängningssladd till bilen så att motorvärmaren kan användas när det nu blivit riktigt kallt på morgnarna. Det ENDA man behöver komma ihåg dock, är att dra ut kabeln till motorvärmaren innan man kör iväg. Trots att det faller inom kategorin bil och el, så kan det inte räknas till "karlagöra" att påminna om detta. Speciellt inte när det inte är jag som använder bilen.
Igår backade min fru ut bilen som vanligt. Tyckte att det rasslade lite mer än vanligt i singeln på uppfarten. Tittade efter vad som kunde orsakat ljuden. Såg ingenting. Körde iväg. Kom hem igen. Parkerade bilen. Såg ingenting. Gick till dagis för att hämta barnen. Hittade en söndersliten motorvärmarkabel ute på vägen. Oups.
Nu vet vi att en ny kabel kostar 299:-. Jag kommer nu komplettera motorvärmaren med en skylt på ratten: "GLÖM INTE ATT DRA UT DEN JÄVLA KABELN TILL MOTORVÄRMAREN!"
Fruktfall
Vi har tre äppelträd i trädgården. Två av dem ger stora, goda äpplen runt början av augusti. Som saft, äppelmos, äppelmazariner, och råa bidrar de starkt till familjens C-vitaminintag under sensommaren. I år kom det dock inte mer än ett tiotal äpplen på de träden. Mycket dystert när man jämför med förra året. Då tror jag att vi räknade till över tusen äpplen. Antalet insekter, framförallt getingar, var ju mångfalt fler förra året vilket förmodligen är den enkla förklaringen.
Sedan har vi ett tredje äppelträd som tyvärr inte ser lika friskt och vitalt ut som de andra. Det såg inte ut att ge någonting alls heller i år, så jag blev mycket glatt överraskad när det plötsligt började växa hundratals frukter på det i somras. Till skillnad från de andra två, ger detta träd dock höstäpplen. Sura som rönnbär under sommaren och ätbara först en bra bit in i september.
Det lustiga (?) med trädet är dock att alla äpplen blir färdiga på en vecka. Från att vara helt oätliga saker i början av veckan, förvandlas de till söta och krispiga godsaker mot slutet. Problemet är dock att de efter en vecka faller samtidigt till marken. Från en dag till en annan hänger alla äpplen snyggt upp i kronan, för att sedan ligga som en bombmatta på marken. Det gäller alltså att ha en himla god tajming när det gäller dessa äpplen, och i princip varje dag provsmaka dem för att se om skördehåven ska tas fram. I år slarvade jag. För några dagar sedan låg plötsligt alla äpplen på marken. Aj aj. Jag lyckades rädda ett tiotal som hade godheten att hänga sig kvar. De ligger nu framdukade för högtidligt beskådande i köket och avnjutes varsamt och under stor andakt. Det lär dock inte bli något äppelmos i år, den saken är säker.
onsdag 23 september 2009
1 + 2 = 3
Något stressade efter parkeringsutmaningarna i centrala Stockholm, kastade vi oss in på Mamma Mia:s MVC på Östermalm efter lunch, precis i samma ögonblick som ultraljudsbarnmorskan ropade upp oss. Eller ja, min frus namn. Min uppgift i det hela är ju redan sedan många veckor avklarad. Jag behövs ju inte riktigt lika mycket i processen längre. Enligt barnmorskan i all fall. Jag blir dock högljutt tilltalad när det kommer till barnets kön. "Det är det DU som bestämt! Det vet du väl?" Lite lagom anklagande så där, i fall den övriga familjens önskan beträffande kön inte skulle infrias. Jo, men det var ju inte riktigt så att jag plockade ut ett gäng tjej- eller killsimmare vid tidpunkten för barnets avlande och BESTÄMDE vad det skulle bli, vilket lätt blir intrycket när jag sitter nedstirrad under undersökningen.
Allt såg i alla fall mycket bra ut! Skönt! En sak mindre att vara nervös över - nu väntar väl nästa bakom hörnet. I samband med undersökningen frågade vi efter barnet kön också - och det visar sig att vi väntar en liten flicka! Storebror som önskat sig en lillasyster till fick sin önskan uppfylld. Vi är jätteglada naturligtvis!
På frågan hur säker hon var på att det blir en tjej fick vi svaret: "när jag tittar här, mitt upp mellan benen, så hade det dykt upp en stor snopp om det varit en kille". Just det, en STOR snopp. Vidare, "här ser jag istället blygdläppar som två små streck, men de blir puffiga kuddar om några veckor". Hrrmmptf. Det är min dotter du talar om! Det hade räckt med "Det är ett flickebarn herrskapet väntar."
lördag 19 september 2009
Sommarhöst
Det är ju i princip sommarvärme! Sitter i hammocken...eller på marken på den platsen där vi borde ha en, och tittar på tvätten som vajar på tork. Det är knappt 20 grader i skuggan och kylan från i somras känns avlägsen. Jag har länge varit avigt inställd mot att placera en hammock i trädgården. Föräldrarna har en, flera nära vänner har en, men jag tycker inte att de är särskilt snygga. Helst skulle jag vilja ha en sån som man ser i amerikanska filmer - två upphängda parkbänkar mittemot varandra som gungar tillsammans. Jag har faktiskt surfat runt lite och hittat några snygga ritningar på en, men inser samtidigt att den skulle ta allt för stor plats. De är inte små.
Jag har således börjat kolla runt lite på hammockar istället. Inte för att jag egentligen vill, men varje gång som idag när det bästa av allt hade varit att sakta vagga fram och tillbaka i solen så inser jag att hammockar är ganska snygga trots allt. Jag vänder kappan efter vindriktningen och prioriterar mysigt trädgårdsgung framför estetisk fulländning. Jag längtar redan till våren och min nya hammock.
tisdag 15 september 2009
Bollskola
Eller var det så att vi också vuxit upp med föräldrar som hjälpt oss lite på traven för att väcka intresset för idrott, sport och en aktiv fritid? Självklart är det så, det känns bara så välorganiserat idag. Det är lappar på dagis, snack bland föräldrarna, ansökningsformulär på webben och inbetalningskort med dröjsmålsränta i fet stil. Har det blivit för uppstyrt?
Eftersom jag bodde Lund under mina första levnadsår så spelade jag naturligtvis handboll i LUGI. Ett par år spelade jag nog, men sedan när vi flyttade utanför stan så svalnade mitt intresse. Eller kanske mina föräldrars intresse.
Min poäng är i alla fall att sedan dess, jag var cirka sex år, så var det inte så mycket curlande vilka aktiviteter man skulle hålla på med. Inte som jag minns det i alla fall. Man kickade lite boll på grusplanen och gick på lite träningar. När man inte gjorde det var man ute och cyklade, sköt pilbåge på ängen, eller byggde kojor. Föräldrarna körde inte omkring en för att man skulle hinna med att fylla fritiden till bredden.
Nej, nu är sonens bollskola slut. Dags att köra hem och öva lite cykling med honom.
VAB och jobb hemma
Min dotter och jag är annars väldigt lika varandra när vi är sjuka. Båda gillar att sova mycket, inte äta alls, och tala i korta, sluddriga och delvis osammanhängande meningar. "Jag...vill...so..va.....inte äta...sen...var e min mamma?...pappa?" Ni förstår.
Hennes sänkta tempo gör dock att jag kan sitta i köket hemma och jobba på nästan som vanligt. Trådlöst är kungligt! Skillnaden mot kontoret i stan är att solen lyser vackert in här genom sekelskiftesfönsterna, rådjuren står och mumsar på några nedfallna äpplen i trädgården och det enda bullret som hörs är när skolungarna åker skateboard förbi på gatan utanför på rasterna. Annars är det som vanligt. Jobb, jobb, jobb.
måndag 14 september 2009
iPhone
Mussvansar
Ett undantag finns faktiskt och det är helgmorgnar hemma. Det är som tur är fortfarande oslagbart med nybryggt Skånerost med en skvätt mellanmjölk till frukostlimpan. Mums. Till dess njuter jag av den mussvanstjocka, svartbruna strålen som bildar dagens femte espresso. Belissimo!
söndag 13 september 2009
Köpekakor, nej tack
Ok att man kan baka pepparkakor till julen, i alla fall om de görs från en sådan deg man köper på tub. Så huslig hinner man inte vara till vardags. Min kära hustru lyckades dock spränga alla vallar när det dukades upp till e.m.-kaffe idag. Chokladbiskvier! Va! Är det sant?! Grymt goda var de också. Möjligtvis lämnar formen något att önska, men det gör bara att de ser än mer hembakade ut. I en bageritävling hade de nog fått bedömningen "Fulländad smak, fin krämighet i smörkrämen och en perfekt seghet i mandelbottnen; utseendemässigt får de dock det något svårtydda betyget 'the baker must be on acid' "
Morgonmys...
Helgmorgnar är spännande för små pojkar. Vardagar måste han väckas ur sin sömnkoma för att hinna till dagis i tid, men på helgerna väcks man av trall och sång kl 7. Han känner att det är helg - det ligger en klocka och tickar i hans undermedvetna som endast ringer på lördagar, söndagar och andra röda dagar.
Tur att Nickelodeon och Bolibompa kör 24x7...gäsp!
tisdag 28 juli 2009
Fysikt förfall
Så med både en allmänläkare och en kiropraktor i familjen känns det medicinska omhändertagandet hyfsat säkrat. Men med ett trähus i Stockholm och ett skånskt sommarhus, också det i trä, så känns det nu viktigt att börja rikta blickarna mot andra åtråvärda tjänsteleverantörer och knyta dem till sin närhet. Jag talar naturligtvis om snickare. Det måste ju vara ett optimalt komplement till familjens palett av fysiska fixare. Lillbrorsans flickväns pappa är väl snickare? Han mottas genast med öppna armar!
Så om ett eller ett par år när den första tillbyggnaden står klar, sluts så cirkeln med att alla inblandade åter måste omplåstras av allmänläkaren för diverse byggnationsskador och sedan behandlas av kiropraktorn för ömma ryggar. The circle of family life!
torsdag 23 juli 2009
Max bloggar
"Jag saknar Emil - för han är längre bort än mig. Emma och Svante och Erik är mina storflickor och storpojkar, alltså de som är större än Emil. De är också mina kompisar. Slut."
Det behöver alltså inte vara svårare att uttrycka vad man funderar på. Tänk vad man har att lära!
Syskonkärlek
Gårdagens uppmaning kom förresten från min fyraåring när jag läste godnattsaga och han låg och klappade mig på min något långhåriga haka - "Pappa, imorgon måste du raka dig...faktiskt!". Dags för sommarens slutspelsskägg att ryka med andra ord.
tisdag 7 juli 2009
Beslutsångest
söndag 5 juli 2009
Benen är fulla med spring!
fredag 3 juli 2009
Halvdold sexism
Men verkligheten är naturligtvis mer subtil. Förutom att situationen i sig inte behöver vara glasklart förfördelande, behöver det ju inte vara män som behandlar kvinnor sämre - det kan vara kvinnor som behandlar män ojämlikt. Eller ännu mer komplicerat att man behandlar det andra könet bättre än det förtjänar. Jag fastnade för detta i Paulina Neudings artikel (SvD, 3 juli 2009), "Grundlurad, sedan utsatt för klasshat" där hon skriver om hur LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin behandlades när hon sa att det inte var hennes fel att pensionsavtalet för AMFs förre VD skrevs som det gjordes - och vi alla trodde henne - trots att hon var en av de ytterst ansvariga. Jag håller med Paulina att det är gravt sexistiskt att vi i den situationen "inte förväntar oss mer av en kvinna än att hon är lite vimsig."
Nej, jag tror högre om kvinnor. Dem jag ser upp till mest i min egen närhet är för katten kvinnor. Lika rätt och lika ansvar.
tisdag 9 juni 2009
Falsk matematik?
En ytterligare reflektion är ju att missnöjespartiet Junilistan backade med nästan 11 %-enheter och Piratpartiet fick 7 %. Det sistnämnda partiet består till största del av unga väljare, precis som Vänsterpartiet (-7 %-enheter) och Miljöpartiet (+ 5 %-enheter).
Min enkla analys av valutgången är att Alliansen ökat, och att många unga väljare - som normalt står för lite reaktiva och samhällsstrukturfientliga åsikter - helt enkelt gått ifrån Vänstern och Junilistan, till Miljöpartiet och Piratpartiet. Peter Eriksson (MP) har dock sagt att "[Piratpartiet] står till höger om moderaterna i praktiken", varför han inte ser hur de skulle kunna ingå i deras partigrupp i europaparlamentet.
Det finns idag alltså ingen som kan säga vem som vann, men räkna verkar få kunna.
fredag 22 maj 2009
Vägen till lycka
Jag känner många som ganska tydligt blandar ihop framgång med lycka. De glömmer att njuta av och uppskatta vad de har, utan hela tiden strävar efter något mer. Inte för att nå framgången i sig, men i tron att om de bara når lite till så kan de börja ta det lungt och njuta fullt ut. Kanske har de inte lyckats nå tillräckligt högt, men lyckliga är de i alla fall inte än.
Den numer rikskända högstadieläraren Igor Ardoris formulerar ganska väl skillnaden mellan lycka och att lyckas i en intervju i dagens Metro - "Lycka är inte att lyckas". Värt att läsa.
fredag 15 maj 2009
Rätt till försvar
torsdag 14 maj 2009
Maskrosstress
Jag glömde tyvärr att fråga hur man bäst hanterar den stress som uppkommer när man så här i maj/juni ser hela gräsmattan svämma över av maskrosor, trots att man förra året gjorde ett ganska gediget jobb med att försöka skapa lite mjukare gräsmatta till barnens utomhuslek genom att på knäna ligga och dra upp den ena maskrosen efter den andra. Maskrosor bidrar nämligen inte till att göra gräsmattan mjuk och behaglig, utan snarare hård, knölig och full med bruna fläckar. Jag verkar dock ha hittat mitt stresshanteringsverktyg för att hantera dessa majhumörsdödare - Stroller Kombi. Ett par rundor med spridaren och detta gift har nnu gjort att samtliga maskrosor skrumpnat ihop till vissna löv samtidiggt som gräset växer högre och grönare än aldrig förr. Hurra! Andas in - andas ut. Puh...
tisdag 12 maj 2009
Prosit!
En reflektion jag gör i allt detta snörvlande är att barnen säkert är lika sjuka som vi är, men att de inte bryr sig eller drabbas lika hårt. När tappade vi egentligen förmågan att klara av lite snuva och lättfeber utan att känna oss som 90-åringar? Får man en halv grads feber nuförtiden så springer man omkring och frågar alla: "Känns jag varm? Har jag feber? Usch, jag känner mig så risig.". Kidsen börjar knappt bry sig förrän tempen stiger upp mot fyrtiostrecket. De verkar ha en inbyggd förmåga att hantera sjukdomar bättre. Tur är väl det med tanke på att de i princip alltid är lite, lite snoriga.
måndag 11 maj 2009
Barnkalas - en tidsresa
Det måste jag har varit, så söt som alla säger att min son och jag är lika. Han fyllde fyra för en dryg vecka sedan och i helgen var det dags för kalas. Tio barn ihopsamlade från området, släkten och dagis kom prick klockan två i söndags och stannade i precis två timmar. Två timmar av lekar, tårta, och oförklarliga jaga-lekar. Alla barn verkade ha alla tiders. När en och en halv timme gått av festen började tempot sänkas något varför min fru tyckte att det var dags att kalla in eftermiddagens clou - GB-gubben! I full mundering, peruk, hatt och det hela, så gjorde min fru entré. Alla barnen började hoppa som besatta av sockerlösning och spring i benen. Stor succé och det bästa av allt är att allt filmades och fotograferades. Kanske blir det GB-gubbens framträdande på sonens kalas som blir hans första varma kalas- och sommarminne?
lördag 2 maj 2009
Första maj - en röd dag
Årets första maj firades i god ordning med en bättre lunch - men denna gång kombinerad med en 40-årsfest. Ett fantastiskt upplägg! Lika härligt dekadent som det kändes under studietiden att börja skåla vid lunchtid inför den traditionellt stundande första maj-lunchen, lika självklart kändes det i år att möta våren med lite skumpa i glasen på en båt i Stockholms innerstad.
Nu till lite politisk debatt, vi är ju trots att lediga den första maj för att vädra våra åsikter. Ett för många känt uttryck är (ungefär) "Har man inte varit röd som ung, så har man inget hjärta. Och är man inte blå som vuxen, så har man ingen hjärna." Jag vill här och nu säga att man borde sluta använda det uttrycket - inte bara för att det är en uppenbart tramsigt, men också för att man genom att använda det ålägger sig rätten att definiera vad "hjärta" (läs: kärlek, omtanke, vördnad) är för något. Det var min förtjusande bordsgranne denna första maj som satte ord på det jag länge funderat på jag ogillar med uttrycket. Skulle det inte vara "hjärta" att som liberal älska människors rätt till självbestämmande, som konservativ värna om kärnfamiljens varma trygghet, eller som fundamentalistisk miljökämpe (oavsett färg) avguda det fantastiska som naturen har att ge? Samma felaktighet uppenbarar sig när man i andra halvan av uttrycket insinuerar att socialister inte skulle vara lika smarta. Politik handlar om åsikter, inte om grader av empati och intelligens. Så det så - och skål!
lördag 11 april 2009
Påsktraditioner
Detta året åkte vi ner till Västergötlands stolthet Borås, för att tillsammans med svågrar och svägerskor våndas och fira vår frälsares död och uppståndelse. I en liten stuga vid en sjö huserar vi hela helgen. Väldigt lugnt och skönt. Men vem kan sitta stilla en hel långhelg?
Mina far- och morföräldrar hade väl fått hjärtsnörp om de vetat hur sekulariserad Långfredagen blivit, men själv tyckte vi att det var en lysande utflykt att besöka Västra Götalands outletmekka Gällstad, på jakt efter billiga märkeskläder och en ny vårkollektion till barnen. Efter att guldkortet gått varmt i tre fyra timmar, var minstingen väl förtjänt av en GB Sandwich i det fantastiska solskenet. En härlig inledning på påsken! Kanske detta blir den nya traditionen? Hoppas hoppas.
tisdag 7 april 2009
Nike+
Men istället för att hitta problem i tillvaron försöker jag nu se möjligheter i vardagens utmaningar. Den isterring som satte sig runt midjan vid jultid tycks varje år ligga fast som bunden ränta långt in i andra kvartalet. Istället för att som alltid försöka minska omfattningen av fettet genom att klämma på det tills blåmärke uppstår, så tänkte jag försöka med en ny appoach i år - se en möjlighet. För 275 spänn tänker jag att kanske Nike+ kan ge mig den motivation jag behöver för att få min rumpa ur soffan och springa en runda i skogen istället. Denna lilla uppfinning, bestående av en liten radiosändare som placeras i skon och sedan räknar och mäter steglängd, samt en mottagare till min iPod Nano som samlar in informationen om löpturen, är kanske den som kommer att få fram den svarvade Adonis som gömmer sig under min vinterpäls.
Just hemkommen från den första rundan måste jag erkänna att det var en fantastisk upplevelse. Med favoritmusiken i lurarna och en röst som då och då talar om för mig när jag nått de delmål jag satt upp i förväg (t ex "You're now 5 minutes in to your training") gör faktiskt att jag kämpar lite extra. När jag sedan kommer hem, dockar jag iPoden i datorn och vips så laddas alla detaljer om löprundan automatiskt upp till en webbsida. Där kan man sedan se alla runder som kurvor, inkl tider, hastigheter och sträckor.
Ok, jag är en sucker för nya, festliga prylar, men denna är så lätt och roligt att använda att jag faktiskt tror att den kommer att hjälpa till att bränna några extra kalorier fram till sommaren. Vi får väl se. Beach 2009 here I come!
fredag 27 mars 2009
Men kom igen Bore!
Jag borde som småbarnsförälder jubla och tänka att "nu kan ju barnen vara ute i snön hela helgen och åka skidor och slänga sig med dödsförakt utför pulkabackarna", men jag vet ju att all snö inom en halv dag kommer att förvandlas till...just det, dynga. Så istället för härliga uteaktiviteter i morgon så kommer vi istället att dra oss för att ens släppa barnen utanför dörren. Vi har ju vetskapen att de i så fall kommer att komma in täckta i geggamoja, och utan grovkök för att spola av overaller och regnställ så känns det inte ok efter en slitsam arbetsvecka. Trött och tråkig pappa kanske, men jag skyller på "snöfall i mars, argh".
Tilltron sätt därför uteslutande till nästa veckas väder så att sonen nästa helg istället kan hjälpa till att måla räcket på altanen. Perfekt.
söndag 15 mars 2009
Värdet av vänner
lördag 7 mars 2009
Tid är pengar
söndag 22 februari 2009
Snöyra och en sprakande brasa
Backen är kanske 40 meter lång - men för mina barn var den vid första åsynen en oövervinnerlig, snötäckt brant. Så för att mjuka upp lite tog jag upp lillkillen i pulkan cirka tio meter upp i backen. Utför med ett halvglatt rop åkte han ner i knapp styrfart. "Aldrig att vi går upp på toppen!" var sonens första kommentar, "Det är dödsfarligt!". Dock visade sig - som alltid med barn - att den svindlande och skräckblandade förtjusning som uppstår när man susar ner för en snö- och istäckt backe i en plastpulka gör att kroppen genast börja skrika efter mer. Snö är beroendeframkallande! Efter bara två åk så bar det upp till toppen, och efter ett par provåk därifrån med mig där bak på pulkan, så satte han sig själv i pulkan och dundrade, med ett skratt som fick hela kroppen att bubbla, ner för backen till en påhejande mamma och lillasyster. Sedan var det repris på repris i en dryg timme innan det var dags att bege sig hemåt igen för lite värme och lunch. Han var så klart stolt som en tupp att han åkt själv hela backen!
Medan lunchen värmdes så passade de små liven på att krypa ner i en sovsäck framför den nytända brasan och mysa lite. Spraket från brasan tinade oss snabbt och fick oss att längta till nästa gång vi kan gå ner till "Stora stupet" och våghalsigt slänga oss i dödsförakt ner mot den snötäckta avgrunden. Kanske plockar vi fram skidorna nästa gång?
torsdag 19 februari 2009
Prinsen och pärlan
Jag läste någonstans att en svensk man i övre tonåren håller någon typ av svenskt rekord efter att samtidigt ha lyckats stoppa upp ett tjugotal enkronor och kanske hälften så många femkronor i näsan. En indianpärla var således knappast att anse som något rekord. Likafullt tyckte Sjukvårdsupplysningen att detta med en pärla i näsan på en tre och ett halvt-åring måste anses akut och att han utan hast måste undersökas och få pärlproblemet åtgärdat. När min son och fru väl var framme en halvtimme senare på Öron-, näsa-, halsakuten på KS, fick de träffa en mycket sympatisk och pedagogisk kvinnlig läkare. Min lille hjälte var mycket tapper och bara lite nervös när hon - mycket försiktigt - körde upp ett litet kameraspröt i snoken på honom på jakt efter den försvunna gröna plastbiten. Det visade sig dock att skatten redan hade begett sig ut på en ny äventyrlig resa - denna gång genom tarmarna. Han hade helt enkelt redan svalt pärlan. Skönt! Han var dock själv inte helt nöjd med hur undersökningen hade gått. På läkarens uppmaning att sitt helt stilla medan hon opererade med fiberoptiken i näshålan, så hade han "rört ena tummen lite". Kanske något överdrivet självkritisk ibland...
Väl klara och på väg ut från akuten, påträffade de en herre som uppenbarligen gjort sig ordentligt illa i näsan. Han satt med näsfixerande bandage och ett stort plastförkläde hängande som en gigantisk haklapp. Den något bisarra uppsynen fick sonen att genast fråga mannen varför han såg ut som han gjorde, varpå mannen lika artigt svarade tillbaka att han hade skyddsplasten för att inte bloda ner sina kläder. Med vidöppna ögon tog min son min fru i handen och började gå mot utgången - men efter bara någon meter frågade han henne gravallvarligt (högt och tydligt så att alla kunde höra): "Ska han dö nu?"
Jag hoppas att detta var den sista pärlan-i-näsan-föreställningen på ett tag.
lördag 14 februari 2009
Krupp - ofarligt men ytterst obehagligt
Efter berättelser från kollegor och vänner så visste jag att man ska försöka lugna barnet och hålla det upprätt/sittandes, men det är inte helt lätt att exekvera samtidigt som man försöker hålla ett samtal med larmoperatören på 112. Iförd endast t-shirt fick jag efter uppmaning ut honom invirad i ett täcke i den kalla, och torra, februariluften. Eftersom det var första gången han fått krupp så skickade de en ambulans för säkerhets skull. Det är långa 20 minuter när man sitter med ett barn i famnen som låter som en blandning av en vårbalstrött, bakfull student i Lund efter fem dagars festande, och en gammal sliten hund som tappert försöker skälla trots att glansdagarna sedan länge är förbi. Knappt någon luft tycks fylla barnets små lungor.
När ambulansen väl kom fram så var ambulanssjukvårdarna lugna och förklarade att det inte var någon fara med sonen och att de skulle ge honom behandling i bilden - direkt på plats. Det vi dock inte visste var att ambulansen skulle köra in honom och min fru som också satt i den, till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, för observation. Så innan någon av oss visste ordet av så satt min fru, endast iförd pyjamas och en dunjacka, utan plånbok eller mobiltelefon, i en ambulans halvägs in till sjukhuset. Mitt i natten.
Efter ett tag lyckades hon dock ringa hem (det visade sig att mobilen faktiskt låg i jackan) och meddela att allt var ok med sonen och att jag snart kunde komma och hämta dem.
Nästa gång kommer vi ju att vara beredda på hur krupp - denna virusinfektion på struphuvudet och övre luftrören - yttrar sig. Det är inte farligt, och det finns tre bra behandlingsmetoder som man själv kan administrera: Kall luft, upprätt läge och en lugnande förälder som säger att allt kommer att bli bra.
Still, krupp sucks!
torsdag 12 februari 2009
Syskon trivs bäst tillsammans
Nu är det 'tyvärr' så att våra barn, efter vår semesterresa, lagt sig till med ovanan att vakna mitt i natten och komma trippandes - eller förväntas bli hämtad - in till oss och vår säng. Det känns inte modernt alls. Jag och min fru har ju precis fått vår säng tillbaka efter spädbarnsåret. Fast, jag måste erkänna att det är rätt mysigt att vakna med en spark i solarplexus, levererad av en snarkande liten sessa med storlek 22 i skor. Det verkar till och med vara så ibland att de inte nöjer sig med att komma in ensamma till oss - när de märker att syskonet inte ligger bredvid så blir det genast lite ängsligt och gnälligt. Alla i familjen ska helst ligga tillsammans och somna om. Bildbeviset är från Sydafrika, men skulle lika gärna vara taget igår natt.
måndag 9 februari 2009
Live från dagis!
Idag är det dag tre av tio på Idas inskolning. Det visar sig snabbt att hon, i likhet med sin bror i hennes ålder, inte är helt bekväm med den rådande kylan. Gnäll och kink ute, byttes mot glädje och nyfikenhet inne. Sedan har vi världens bästa dagis. Alla fröknarna är så underbara så att man bara smäller av. Jag tror jag stannar lite längre här och njuter lite av att omges av fem Florence Nightingales af Sollentuna.
fredag 30 januari 2009
Det går mot sitt slut
torsdag 29 januari 2009
I can't believe it's not butter
Inne i Durban vid hamnområdet ligger uShaka, en välomtalad vattenpark med karuseller, hajar och delfinshower. Man kan till och med simma med exotiska fiskar i ett stort akvarium. Man får en flytväst, cyklop och snorkel, och sedan ligger man och spanar i en halvtimme eller så.
Idag regnar det, vilket inte alls är särskilt märkligt. Januari är nämligen årets regnigaste månad i Sydafrika. Enligt statistiken regnar det elva dagar denna månad. Så trots att det är varmt som i en pizzaugn så håller landskapet sig grönskande och fint med regnets hjälp även nu på sommaren. Eftersom rastlösheten regniga dagar biter sig fast i oss som ett hungrigt lejon i ett zebraarsle, så åkte vi in till vattenparken idag. Eftersom Durban ligger högt upp på kriminalitetens topplista här i Sydafrika låste vi bilen extra noga när vi begav oss iväg. Vi lyckades hitta en parkering som vi trodde var den till parken tillhörande, men som visade sig tillhöra stranpromenaden. Samma strandpromenad som det svenska konsulatet här avrått alla svenska besökare att befinna sig - även på dagtid - med anleding av de frekventa rånen och överfallen på kameranertyngda turister. Med HD-videokameran långt nerstoppad i skötväskans blöjstinna inre för att undvika lystna blickar från det lokala klientelet lyckades vi ta oss till entrén och betalde inträdet. Parken är indelad i Sea World och Wet and wild - den ena själva djurparken och den andra fylld med vattenrutschkanor och pooler. Vi var där för att se djuren. Ett fantastiskt akvarium huserade i magen på ett gammalt fartygsskrov - mycket läckert. Där såg vi havens allsköna djurliv i separata akvaruim, upplevde en hajmatning och avslutande med ett terrarium med ormar, skorpioner, giftgrodor, spindlar och ödlor. Skansen - eat your heart out. Regnet till trots hade ett hudratal personer lyckats ta sig till den avslutande delfinshowen utomhus (under tak) med plats för ett par tusen. Vid frågan om någon ville uppleva en delfindusch så var jag i mitt uppspelta tillstånd inte långsam att tacka ja. Jag och ett tiotal barn fick stå längst fram vid poolen och bli översköljda när delfinerna hoppade och landade precis bredvid. Spridda applåder från publiken. Det kändes som en bra idé när jag nappade på erbjudandet. Blöt och glad rullade vi hemåt. Ungarna somnade efter en minut i bilen och sussade sött hela timmeskörningen hem. Milda fungerar lika bra som Bregott - dessutom kan man bre det direkt när man tar ut det ur kylen. Hoppande delfiner är fina att se på, även om de gör sina konster i en pool.