torsdag 31 december 2009

Årets sista dag

Hemlig nyårsmeny vankas på Kobjer i afton. Vänner som besökte oss i Stockholm förra nyår har bjudit i afton dans i Lunds centrums utkant. Mycket trefvligt. Jag hoppas på surf 'n turf av något slag, dels för att det är lite av en tradition kring årsskiftet, dels för att det är mycket gott med en liten kräfta varvat med ett gott köttstycke. Kanske toppat med lite skumpeliskump och en spänstig röd spanjor också. Mumma!
Vad det nya året håller i sitt sköte är fortfarande oklart, men desto mer diskuteras det intensivt denna årets sista dag. På samma sätt som att folk oroar sig vad de stoppar i sig mellan jul och nyår, när de istället borde oroa sig över vad de käkar mellan nyår och jul, så borde man lägga energin på hur man lever varje dag under året istället för att bygga upp en totalångest under en enda dag; denna. Det blir lite fel perspektiv.
Det enda nyårslöfte jag tänker avlägga i år är att försöka vara en bra man till min fru, en god far till mina barn, och en hyfsat hygglig vän till mina vänner. Det är ingenting jag kan lova helt och fullt, men jag lovar att försöka. Gott Nytt År!

onsdag 30 december 2009

Nyårsjakt

Äntligen, efter säkert fyra fem års frånvaro, hade jag möjligheten att delta i årets nyårsjakt på hare och fasan på markerna utanför Dalby i Skåne. Minus en grad och skånsk snålblåst bäddade för en kall dag ute på de nyskarade åkrarna. Men ny bössa i hand och fickan full med patroner vandrade jag och sjutton andra "gubbar" ut klockan halv tio idag för att hålla nere den annars exploderande harstammen här i området. Dagens resultat blev elva harar och fem fasantockar, plus en hel massa rosiga kinder.
För min egen del blev det tyvärr inget. Det enda skott jag fick möjlighet att lossa var mot en fasan, men säkringen hade ställt sig mitt mellan pipväljarlägena så bössan förblev säkrad när tuppen lugnt och sakta gled rakt över huvudet på mig. Ja ja - jag är nöjd ändå. Ni får kalla mig djurens beskyddare eller nåt. Hoppas på repris nästa år!

tisdag 29 december 2009

Summering av 00-talet

Jag vet inte vem som träffar sina gamla vänner lika ofta som man gjorde pre fru, hus och barn. Det kan inte vara många. Utspridda i olika länder, i olika livsfaser och i olika branscher gör att jag och mina gamla polare från gymnasiet och högskolan i Lund inte ses varje år precis. I veckan samlades vi dock som av en slump på en pub i Lund och gick igenom det senaste decenniets höjdpunkter i våra respektive liv. Mycket underhållande. Jag visste till exempel inte att en av dem fått två barn sedan vi senast sågs på hans bröllop sommaren 2003. Så efter ett halvt dussin öl, några shots och en värdelös runda biljard så kan vi nu välkomna det nya decenniet om några dagar med förvissningen att vi på något plan är uppdaterade om varandras liv.

söndag 20 december 2009

Nabo loco

Jag förundras över personer som flyttat till hus och sedan omgående börjar klaga på sina grannar. Tyvärr är grannar inte något man kan välja utan man få ta dem som man få givet. Vi umgås inte med alla våra grannar. Långt ifrån. Ett par är trevliga, ett par är riktigt trevliga, men de flesta är sådana man säger hej till och undrar om det inte kommer regn snart; det hade varit bra för gräsmattan. Men så har vi en granne...och nu klagar jag inte, jag är mest förundrad och lite skärrad...men han är besatt av att hålla sin uppfart fri från snö. Från det att första snöflingan faller på hösten till dess att den sista försvinner på vårkanten så skottar och borstar han sin lilla löjliga uppfart så att man i princip kan äta ifrån den. Detta gör han inte en eller par gånger på dagen utan hela tiden. Det är inte friskt.
När TV-teamet kommer hit någon gång i framtiden och ställer frågan "Kunde du någonsin misstänka det som pågick i källaren hos din granne; fanns det något som inte verkade normalt eller inte stämma?", så kommer jag nog att behöva svara jakade på den frågan. (fotot är från kl 07:30 en helt vanlig söndag i december)
Tillägg: Det har nu snöat hela dagen och grannen har varit ute tio gånger och rensat uppfarten på alla spår av snö. Nu har fokus gått över till gatan som han renskrapar 25 meter innan och efter sin egen tomt. Nabo loco!!!

lördag 19 december 2009

Celsius

Kliver ur taxin som snällt tagit mig hem från julbordet. Snön knarrar ovant under Ballykängorna den korta biten fram till dörren. Det känns kallt. Riktigt kallt. Trots att jag har på mig min dunjacka från Timberland biter Bore mig o kinderna. Utan att gå in tittar jag på utomhustermometern. Den visar minus 16 grader. Minus 16! Den måste vara trasig.
Vi bor inte norr om Polcirkeln. Vi bor utanför Stockholm. I förhållande till Polcirkeln är det som Bahamas. Typ. Jag förvånas över att termometern kan visa så fel och gå därför in och slår upp vädertjänsten för att ta reda på vad temperaturen egentligen är...och får samma svar. Minus 16 grader. Det måste vara någon typ av rekord. Brrrrr. Tur att det är vitt och fint ute i alla fall.

Julbord + tomte = sant

Julbord på Ulriksdals värdshus har blivit en tradition. Jag älskar det. Inte julbord, men julbord med mina kära vänner.
Har precis avslutat årets och kan konstatera att det var lika trevligt som det alltid är. Sju omgångar mat och gott gille är liksom målet varje år. Detta året inget undantag. Samt en tomte som hittade ett nytt hem, det är inget konstigt. Jag längtar redan efter nästa år...den 17e december är redan bokat. Backning på snapsens pris det blev i år, men det snabbt glömt när hovmästaren kom in med rättning. Guldstjärna!

torsdag 17 december 2009

Hurra det snöar

Läser långdygnsprognosen idag som sträcker sig fram till julafton och det verkar banne mig som att det kommer bli en vit jul i år här i Stockholm. Det var inte igår. Man minns tydligen de bästa minnena bättre än det sämre, varför de flesta av oss minns alla vita jular man hade som barn. Bor man söder om Dalälven så stämmer tyvärr inte minnena med hur det verkligen sett ut de senaste århundradet vad gäller snö på julen. I Stockholm var det vitt senast 2001 om jag förstått det rätt. Och innan dess var det jätte längesedan. Typ.
Men, nu verkar det vars på gång igen. Hoppas hoppas!



fredag 11 december 2009

Lucia på jobbet

Jag blir alltid lite nervös när det är dags för det årliga luciatåget på kontoret. I år var det än mer spänt eftersom jag just nu sitter som konsult hos kund. Som gammal korgosse så vet jag inget värre än när skönsång är falsksång och folk söker medhåll till "hur vackert det var" och "De hade verkligen övat; det var inte bara en ihopslängd kör, de sjöng ju till och med i stämmor". Till råga på allt skulle VD:ns dotter vara Lucia. Hu.
Jag såg mig själv ståendes längst fram, för att visa extra intresse, bitandes i läppen för att hålla tårarna borta av allt hemskt skorrande. Istället blev det tvärt om. En bedårande söt Lucia med lika bedårande tärnor och stjärngossar som följe kom in liksom svävande genom det nedsläckta rummet. Första julkänslan för i år slog emot mig som en varm våg av vackra minnen och glömda dofter. Underbar var även sången. Sopranernas skira stämmor var kristallklara. Altarna höll tonen. Tenorerna lyfte balanserat de andra stämmorna. Basarna stod som starka pelare som de andra tryggt kunde luta sig mot. Vackert från början till slut. Med levande ljus som en påminnelse om svunna tider. Jag kunde med bibehållet mod svara att "ja, det var verkligen vackert". Snart är det jul.
Sen var det extra roligt att de också var teknologer och dessutom "maskinare". Inte lika roligt på frågan vilket år att säga M93, de var själva M07. Ja ja, de kommer också en dag vara äldre och drömma tillbaka till sin vackra ungdom.

tisdag 8 december 2009

Kvällsjobb i soffan

Den moderna barnfamiljen jobbar i soffan från kl 22 och framåt - när ska man annars ha tid? En arbetsdag räcker inte liksom. Inte som idag när både skridskoskola och bollskola är på schemat för den äldsta. Sen hjälper det ju inte att man somnar i dotterns säng efter godnattsagan och inser när man vaknar att man inte har en aning om klockan är åtta på kvällen eller tre på natten. Som tur var hon bara kvart i tio idag - då hinner man ju lätt jobba en hel timme innan man måste skaka tass med den gamla östtyska sömnmakaren John Blund. Detta är 100% romantik!

Bilverkstäder

Sitter och spenderar en annars bra morgon i en bilhall. Garantiservice klockan 07:15 på morgonen åt helt fel pendlingshåll är inte något jag vill göra varje vecka kanske. Lussebulle hemifrån och en Scanomat-latte (som Kaffeknappen fast sämre) från "caféet" här på bilmecken gör att tankarna spinner iväg i motsatt riktning. Karibiska öar och paraplydrinkar i en soldränkt pool. Det hade varit bättre nu känns det.
Fast snabbt gick det - klar efter 25 minuter! Nu iväg till gruvan! Full av positiv energi. Hoppas att det inte är för många mottrafikanter på vägen tillbaka...gäsp.

onsdag 2 december 2009

Lövlämpning



Så...då var det åter dags att samla in och slänga de trettioelva miljarder löv som varje år faller från vår gigantiska gamla-sparbankens-loggan-ek. När vi flyttade in i huset för precis tre år sedan så målade vi upp en romantisk bild hur vi påföljande år skulle stå och räfsa tillsammans i höstsolen medan barnen hoppandes i lövhögarna skulle skratta och glädjas över lyckan att ha en egen drömek på tomten. Nu blev det inte riktigt så. Det som skulle bli några högar på en halv eftermiddag, blev plötsligt sextio svarta sopsäckar som skulle samlas ihop. Det tog oss tre hela helger att få ihop allt. Till och med efter införskaffandet av en lövblås/-sug-/-kvarn så blev det ändå över tjugo säckar med lövflis att transportera till kompostanläggningen. Inte sååå romantiskt längre.
I år hade vi fantastisk tur! Lagom till att alla löven fallit från trädet och inte en fläck av gräsmattan var synlig, så kom det en läglig höststorm och trollade bort nästan alla löv. De blåste inte bara ut på gatan, utan långt iväg. Jag vet faktiskt inte riktigt var de landade till slut. Borta från vår tomt var de i alla fall. Det enda som i princip var kvar var lite längst bort på ena kanten.
Med det lilla kvar så struntade vi säckar utan hyrde ett släp istället där vi öste upp allt direkt. Det "lilla" som var kvar fyllde det täckta släpet till bredden! Jag och barnen åkte till komposten och lämpade av allt. De tyckte det var en fantastisk upplevelse - det var löv upp till öronen på dem!

fredag 27 november 2009

Jobbeskrivning

Redan innan jag fick barn blev jag svettig av bara tanken att inte kunna förklara för mina framtida avkommor vad jag jobbar med. Jag var livrädd att de istället skulle hitta på någonting att säga till klassen när de håller vad-jobbar-din-pappa-med-frågestunden. "Han är astronaut" är inte en kommentar man som barn vill bli påmind om genom hela grundskolan, gymnasiet och en bit in på universitetet. Barn retas gärna med andra barn har jag förstått. Speciellt med dem som fäller lite udda kommentarer.
Rädslan kommer sannolikt ifrån att jag klart och tydligt visste att min mor var lärare, enkelt att förklara, men att jag inte hade en susning av vad min far egentligen gjorde förrän jag var en bra bit upp i tonåren. Som tur är lyckades jag i skolan att undvika förklara vad hans jobb gick ut på på ett allt för märkligt sätt.
Som konsult inom management-träsket finns det väldigt få förklaringsmodeller som är riktade till barn för att förklara yrkets väldigt abstrakta karraktär. Det visar sig dock att det redan finns kloka människor som tänkt på detta och uppdaterat barnböckerna med just detta. Bland brandmän, läkare och poliser, hittar man nämligen numer även konsulter. Beskrivningen är lika enkel som briljant: "Konsult: Håller samling, skriver papper, hjälper andra". Tack!

onsdag 25 november 2009

Val

"Antingen har man någonting att skriva om, eller så är man duktig på att skriva om allting", sa en av middagsdeltagarna igår när vi avrundade med en öl på hotellet bredvid Centralstationen när ämnet bloggning dök upp. Jag har inte reflekterat över utmaningen på det sättet tidigare, men det är ju det första man måste fråga sig när man ska börja skriva. De flesta bloggar är ju inte av Seinfeld-karaktär, d v s att de egentligen inte handlar om någonting, utan de har en titel, ett syfte, ett ämne som den skrivande håller sig till. Ju mer varm i kläderna personen blir, desto mer späs dock ämnet ut och texterna börjar handla om allt möjligt. Det som först var tydligt och lättidentifierat blir suddigt och oförutsägbart. Ofta också mer intressant.
Jaha, vad håller jag på med då? Jag har ju ett ämne, eller en antydan till ett. Håller jag mig till det, eller har jag börjat skriva om allt möjligt? Jag tror att det är en process som jag kommit en tredjedel eller så igenom. Jag skriver kanske numer mindre ofta om sådant som direkt kan relatera till mig som rollen av förortspappa, och mer ofta om lite av allting. Det som kvarstår är att det också ska bli bra. Jag jobbar på det. Ibland. I det tysta.

tisdag 24 november 2009

Döden


Nej - det handlar inte om den riktiga döden - Döden döden - jag ska ut med ett par gamla kompisar ikväll till Vasastans egna Döden i grytan. Det är ett litet mysterium att jag inte tidigare besökt detta italienska hak ett stenkast från Norrtull, trots att jag spenderade ett respektabelt antal år i lägenheter bara runt hörnet från restaurangen. Min fru var och åt där för några år sedan. Jag vill säga att det var ett par år sedan, men jag har kommit upp i den åldern nu då jag fullständigt och totalt missbedömer hur länge sedan saker inträffade. Jag är i alla fall rätt säker att hon åt på restaurangen någonstans mellan ett och sju år sedan. Länge än så ha jag inte känt henne. Eller?
Hur som helst, det jag minns från hennes besök var att hon åt en pasta med en massa gräddsås och att hon efter det hade blivit så fruktansvärt mätt att hon i det närmaste fruktade för sitt liv. Så det är med en blandning av övermodig hunger och vetskapen att man nog rent tekniskt kan äta ihjäl sig som jag beger mig ut i den svarta natten för att ha ett snack med liemannen, på hans eget stamställe, över en bit pasta al dente. Kurrrr.

fredag 20 november 2009

Trassel

Jag måste bara göra en anteckning om vårt säkert vanligaste i-landsproblem. Det har säkert blivit avhandlat av tusen och en person tidigare i bloggvärlden, men fenomenet slutar inte att fascinera mig. Varje dag, flera gånger om dagen, råkar jag in i dessa mycket avancerade matematiska krumbukter som tycks uppträda helt spontant. Försöker jag själv att medvetet skapa förutsättningar för att kopiera det, slutar det alltid med en besvikelse att inte riktigt ha nått hela vägen fram. Jag känner mig lite som en modern alkemist.
Jag talar naturligtvis om mobiltelefon-headsetets sladdtrassel. Det fantastiska med detta fenomen är att det är egalt vilka ingångsparametrar man ställer upp - resultatet blir alltid det samma: en stor Gordisk knut. Jag har provat att vira sladden runt mobiltelefonen. Jag har provat att lite vårdslöst och till synes spontant knyckla ihop sladden. Jag har provat att snurra sladden nedanför hörlurarna och sedan knycklat lursladdarna. Jag har provat allt.
Det stora mysteriet är att jag inte kan förstå när trasslet uppstår. Om jag lägger ner sladden i jackfickan och tänker på den, och sedan tar upp den, så har den inte trasslat till sig. Jag måste glömma bort den lite och sedan ta upp den. Det spelar ingen roll om det är tio sekunder eller en timme som jag inte tänker på sladden i fickan - när jag tar upp den efter det är den ofelbart ihopknycklad och det tar två tre minuter att trassla ut härvan. Jag vet alltså inte om det är sladden, fickan, eller vad som gör det trassligt, men det verkar i alla fall vara grundförutsättningarna för ett riktigt lyckat trassel. Ibland räcker det dock att jag lägger telefonen på bordet för att sladden ska dra ihop sig som en nykrokad metmask, vilket delvis förkastar fickteorin. Jag har så smått börjat fundera om det kan vara någon som smyger ner i fickan eller hoppar upp på bordet och stökar till det när jag inte ser på, men det verkar samtidigt lite långsökt och något galet. Jag stänger dock inga dörrar och låter alla teorier vara möjliga tills motsatsen bevisas. Mystiskt är det i alla fall.

måndag 2 november 2009

Ännu en höstreflektion

På pendeltåget hem härom dagen tittade jag runt i vagnen på mina medpassagerare. Det är så lustigt, ingen vill eller orkar ha någon som helst interaktion med andra personer på väg hem. Inte en blick kastas ens på dem som tränger sig förbi och sätter sig på platsen innanför. Kanske är det annorlunda på sommaren, men nu på hösten ser folk verkligen deprimerade och trötta ut. Jag kunde inte hjälpa att le lite. Det såg ut som en Lars Norén-pjäs. Grå som sten. Sen såg jag det...
Nästan alla satt och tittade ut genom fönsterna. Ingen tittade in i vagnen. Med iPod-lurar intryckta i öronen såg det ut som alla satt i någon sorts musik- eller sportreferattrance. Det enda problemet med bilden var att det var becksvart ute. På vissa ställen gick det på sin höjd att se enstaka gatlampor. Ljust inne i vagnen - mörkt ute. Fönsterna har förvandlats till perfekta speglar så här sent på året. Det var inget utanför som hände som fyllde allas intresse. Det var personer inne i vagnen som observerades. Folk tittade på varandra. I smyg såklart. Eller så mycket i smyg de kunde. När jag själv började 'titta ut' så möttes jag av blickar från andra delar av vagnen. Blickar böjdes undan när de mötte min. Blickar låtsades titta på annat när de fastnade för länge på någon. Blickar som spanade. Så istället för en vagn full av bleka och hösttrötta människor hittade jag en vagn full av nyfikna fluktare. Reflektioner i förorten.

Höstreflektioner

I helgen var det Halloween med bus och godis. Denna "amerikanska" högtid då man klär ut barnen och ofta sig själv har på allvar intagit Sverige. Varenda barnrumpa över tre år man frågar kan utantill berätta vad som händer på Halloween och vilka rutiner som är förknippade med den samma. Hade jag varit mer konservativ så hade jag beklagat mig över hur mycket detta importerade jippo tagit plats från det hederliga allhelgonafirandet. Men jag kan inte med bibehållet allvar påstå att det tagit plats för något annat. Allhelgonaafton har så vitt jag vet inte firats av särskilt många i min generation - så att säga att Halloween inkräktar på befintliga traditioner vore att tänja på sanningen. Sen kan man tycka att det är synd att högtider som introducerats för många hundra år sedan faller i glömska så snabbt.
Själv kombinerade vi helgens hedniska firande med en klassisk skånsk gåsamiddag. Svartsoppa med kråskorv, äppelbitar och sviskon till förrätt. Gås med ädla tillbehör så som hasselbackspotatis, brysselkål, rödkål, gelé, äpplemos, och gräddsås, till varmrätt. Och så skånsk 'ipplakaga' med vaniljvisp till efterrätt. Fy fasen vad gott! Glöm aldrig - fett är gott!

måndag 19 oktober 2009

Praktiskt åldrande

Över en fika hos brommasvågern i helgen kom vi kort att beröra dödsångest generellt, och vårt eget åldrande, och där med avancemanget mot livets slut, specifikt. Vi kunde tillsammans konstatera att vi inte lider av denna åkomma…ännu, båda fullt överens och troget övertygade att den kommer att inträffa; dagen då vi på allvar inser att vi inte är odödliga och börjar inse att vi kommer att sluta finnas. Dagen då hjärtat har slagit sina cirka två miljarder slag. Men hur avlägset det ändå känns att tänka på döden när man kommit ungefär mitt in i medellivslängden för svenska män, lika konkret och närvarande är bevisen på att man inte är purung längre. Det finns självklara saker som sämre grundkondition, rynkor och högre hårfäste som jag skulle kunna dra som exempel, men de är ändå sammanknutna med någon typ av rationell förklaringsmodell. Alla vet att man förfaller fysiskt ju äldre man blir, och att anledningen är att cellernas medelålder ökar och därmed blir svagare. Värre är det med andra tecken...
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det plötsligt och helt okontrollerbart ska börja växa hår i näsan och i öronen. Det är ju helt sjukt. Kroppen kan ju knappast efter trettiofem år upptäckt ett ökat behov att mer effektivt filtrera luften eller plötsligt förstått vikten av att bättre värma hörselgångarna. What the hell is the deal with that?! Det är inte heller så att det är små diskreta, trevande fjun som dyker upp. I snoken är det extra grova och snabbväxande hår som sträcker sig ut som spindelben. I öronen är det krulliga och blonda trollkarlshår som dykt upp. Är den någon som förstår nyttan med dessa? Mycket märkligt åldersfenomen.

fredag 16 oktober 2009

Världens bästa hamburgare!

Det finns minnen i livet som av någon anledning aldrig försvinner. De kan flyta upp till yta utan någon som helst koppling till något annat. De lever på något sätt sitt eget liv helt oberoende av andra händelser eller situationer. Det kan vara på de mest väsensskilda teman dessa minnen lagras, och dessvärre kan man inte bestämma över vilka som etsas fast i hjärnbarken och vilka som sköljs av som vatten på en gås trots att man flera minuter efter händelsen går och säger till sig själv "...det här ska jag inte glömma, det här ska jag inte glömma, det här...", -"Hej vad tänker du på?", -"Öh, jag vet inte, ingenting". Jag irriterar mig fortfarande varför namnet John Wayne Bobbit sitter fastnitat i huvudet. Totalt onödigt vetande som bara tar plats. Jag är rädd att den sista tanken som far genom huvudet när jag en gång dör är "John Wayne Bobbit...glöm aldrig det." Hu, hemska tanke!
Desto trevligare är det med minnen som verkligen kan få en motiverad, få hjärtat att börja pumpa, och saliven att flöda till. Det finns ett hamburgerställe i New York City, mitt i Madison Square Park, som heter Shake Shack. Jag är så glad att det är ett minne som aldrig kommer att försvinna. Dagen jag satte tänderna i deras hamburgare, det var den dagen livet började. Nästan. Så fantastiskt goda att det inte går att beskriva. Jag skulle i ett svagt ögonblick kunna boka en resa till USA bara för att besöka Shake Shack. För att vara säker på att inte glömma detta fantastiska minne så tog vi kort på den papplåda med guds manna som helt säkert skulle kunna skapa fred på jorden om den bara fick chansen.
Så här är den! Håll till godo! Världens bästa hambugare!

söndag 11 oktober 2009

Blod, svett och jordgubbssaft

Mitt kusinbarn höll idag hov på Nickis lekvärld i Täby i samband med firandet av hennes 5-årsdag. Det är en gammal industrilokal intill E18 som vadderats med mjuka galonmattor från golv till tak och inretts med hopptorn, klätterlabyrinter, stapelbara kuddar och en gigantisk, uppblåst rutschkana. Helt galet. En plats som när jag var barn bara kunde drömma om skulle finnas.
Under två timmar har jag inte sett så många kalorier göras av med hos ett gäng fyra-femåringar. Det var som ett maratonlopp där värdinnorna sprang skytteltrafik med saftbringare, medan föräldrar serverade kall jordgubbssaft i intervaller. En klunk, sedan in igen i full fart med förnyad energi.
Reglerna sa att vuxna inte fick vara med och leka, utan endast följa med sina barn som stöd och hjälpa dem att komma över sin blygsel eller rädsla. Det var rätt många barn som var blyga...eller föräldrar som kände att de behövde stötta sina barn ett par tre gånger i den galet roliga utförskanan. Hahaha.

Kräftor och kräftor

Ett att under hela augusti/september läst om hur Alex Schulman frossat i svenska kräftor, tänkte jag att vi inte skulle vara sämre. Det är vanligtvis ohemult dyrt att köpa nykokta signalsvennisar, men Melanders hade den goda smaken att slutspurta kräftsäsongen med lite trevliga tillbud. 295:-/kg istället för 420:-/kg passade vår hushållskassa mycket bra.
Eftersom vi inte har tillgång till kräftvatten på ett naturligt eller lagligt sätt, så ville jag ändå på något sätt kompensera för denna avsaknad och passade således på att välja ut varje kräfta separat i fiskdisken på Täby Centrum. Jag pekade åt damen bakom disken vilken kräfta som lockade min syn, och hon plockade tålmodigt upp kräfta efter kräfta. Som när man köpte lösgodis i kiollan för veckopengen för hundra år sedan. Mums.
Kräftor kräva snaps som alla vet - varför även ett par isade OP slank ner för att spjälka allt kräftsmör som vi muntert lapade i oss. Med tanke på min frus pågående grossess så var det i och för sig bara jag som fick njuta av denna ädla dryck. Men desto mer istället.
Skillnaden mellan färska, svenska signalkräftor och alla dessa importerade, frysta, kinesiska dysamlare är oerhört slående. Direkt vid första suget är det som om himlen öppnar sig och en änglakör börjar sjunga. Smaken är svindlande. Berusande.
Så från och med nästa år kommer att lämna traditionen att inhämta kräftorna i frysdisken på ICA och istället investera några extra tior i nykokta, färska kräftor. Det är så värt det. Speciellt när man som vi äter kräftor en, eller ett par gånger om året. Slurp!

lördag 3 oktober 2009

Motorvärmare


I vårt hem försöker vi hjälpas åt så mycket det går. Vi strävar efter ett jämlikt förhållande. Vissa saker ser dock min fru fortfarande som "karlagöra", medan andra saker skulle hon aldrig överlåta i min vård, t ex tvättning. Inte för att jag inte kan, men hon anser att jag inte gör det på "rätt" sätt. Fråga mig inte vad det är, men jag får i alla fall inte tvätta. Uppdelningen känns helt ok.
När det kommer till "karlagöra" så ingår bl a allt som har med bilen, gräsmattan, husfasaden och elen att göra. Så när vi köpte en ny bil i slutet av sommaren så var det jag som satte upp kravspecifikationen för den. Eftersom vi bor i hus och har tillgång till ström i anslutning till uppfarten så såg jag till att det fanns en motorvärmare i den nya bilen. Det är min fru som utnyttjar bilen mest eftersom hon använder den för att ta sig till och från arbetet. Så i ett försök att öka komforten för henne på morgonen och för att minska slitaget vid kallstarter så har jag nu dragit fram en förlängningssladd till bilen så att motorvärmaren kan användas när det nu blivit riktigt kallt på morgnarna. Det ENDA man behöver komma ihåg dock, är att dra ut kabeln till motorvärmaren innan man kör iväg. Trots att det faller inom kategorin bil och el, så kan det inte räknas till "karlagöra" att påminna om detta. Speciellt inte när det inte är jag som använder bilen.
Igår backade min fru ut bilen som vanligt. Tyckte att det rasslade lite mer än vanligt i singeln på uppfarten. Tittade efter vad som kunde orsakat ljuden. Såg ingenting. Körde iväg. Kom hem igen. Parkerade bilen. Såg ingenting. Gick till dagis för att hämta barnen. Hittade en söndersliten motorvärmarkabel ute på vägen. Oups.
Nu vet vi att en ny kabel kostar 299:-. Jag kommer nu komplettera motorvärmaren med en skylt på ratten: "GLÖM INTE ATT DRA UT DEN JÄVLA KABELN TILL MOTORVÄRMAREN!"

Fruktfall

Vi har tre äppelträd i trädgården. Två av dem ger stora, goda äpplen runt början av augusti. Som saft, äppelmos, äppelmazariner, och råa bidrar de starkt till familjens C-vitaminintag under sensommaren. I år kom det dock inte mer än ett tiotal äpplen på de träden. Mycket dystert när man jämför med förra året. Då tror jag att vi räknade till över tusen äpplen. Antalet insekter, framförallt getingar, var ju mångfalt fler förra året vilket förmodligen är den enkla förklaringen.
Sedan har vi ett tredje äppelträd som tyvärr inte ser lika friskt och vitalt ut som de andra. Det såg inte ut att ge någonting alls heller i år, så jag blev mycket glatt överraskad när det plötsligt började växa hundratals frukter på det i somras. Till skillnad från de andra två, ger detta träd dock höstäpplen. Sura som rönnbär under sommaren och ätbara först en bra bit in i september.
Det lustiga (?) med trädet är dock att alla äpplen blir färdiga på en vecka. Från att vara helt oätliga saker i början av veckan, förvandlas de till söta och krispiga godsaker mot slutet. Problemet är dock att de efter en vecka faller samtidigt till marken. Från en dag till en annan hänger alla äpplen snyggt upp i kronan, för att sedan ligga som en bombmatta på marken. Det gäller alltså att ha en himla god tajming när det gäller dessa äpplen, och i princip varje dag provsmaka dem för att se om skördehåven ska tas fram. I år slarvade jag. För några dagar sedan låg plötsligt alla äpplen på marken. Aj aj. Jag lyckades rädda ett tiotal som hade godheten att hänga sig kvar. De ligger nu framdukade för högtidligt beskådande i köket och avnjutes varsamt och under stor andakt. Det lär dock inte bli något äppelmos i år, den saken är säker.

onsdag 23 september 2009

1 + 2 = 3

Dagen för ultraljudsundersökningen i graviditetsvecka 18 var idag. Det är då man för första gången gör en helscanning av fostret för att se att hjärna, hjärta, magsäck, njurar, urinblåsa, gom, händer, fingrar och ben sitter som de ska.
Något stressade efter parkeringsutmaningarna i centrala Stockholm, kastade vi oss in på Mamma Mia:s MVC på Östermalm efter lunch, precis i samma ögonblick som ultraljudsbarnmorskan ropade upp oss. Eller ja, min frus namn. Min uppgift i det hela är ju redan sedan många veckor avklarad. Jag behövs ju inte riktigt lika mycket i processen längre. Enligt barnmorskan i all fall. Jag blir dock högljutt tilltalad när det kommer till barnets kön. "Det är det DU som bestämt! Det vet du väl?" Lite lagom anklagande så där, i fall den övriga familjens önskan beträffande kön inte skulle infrias. Jo, men det var ju inte riktigt så att jag plockade ut ett gäng tjej- eller killsimmare vid tidpunkten för barnets avlande och BESTÄMDE vad det skulle bli, vilket lätt blir intrycket när jag sitter nedstirrad under undersökningen.
Allt såg i alla fall mycket bra ut! Skönt! En sak mindre att vara nervös över - nu väntar väl nästa bakom hörnet. I samband med undersökningen frågade vi efter barnet kön också - och det visar sig att vi väntar en liten flicka! Storebror som önskat sig en lillasyster till fick sin önskan uppfylld. Vi är jätteglada naturligtvis!
På frågan hur säker hon var på att det blir en tjej fick vi svaret: "när jag tittar här, mitt upp mellan benen, så hade det dykt upp en stor snopp om det varit en kille". Just det, en STOR snopp. Vidare, "här ser jag istället blygdläppar som två små streck, men de blir puffiga kuddar om några veckor". Hrrmmptf. Det är min dotter du talar om! Det hade räckt med "Det är ett flickebarn herrskapet väntar."

lördag 19 september 2009

Sommarhöst

Det är ju i princip sommarvärme! Sitter i hammocken...eller på marken på den platsen där vi borde ha en, och tittar på tvätten som vajar på tork. Det är knappt 20 grader i skuggan och kylan från i somras känns avlägsen. Jag har länge varit avigt inställd mot att placera en hammock i trädgården. Föräldrarna har en, flera nära vänner har en, men jag tycker inte att de är särskilt snygga. Helst skulle jag vilja ha en sån som man ser i amerikanska filmer - två upphängda parkbänkar mittemot varandra som gungar tillsammans. Jag har faktiskt surfat runt lite och hittat några snygga ritningar på en, men inser samtidigt att den skulle ta allt för stor plats. De är inte små.
Jag har således börjat kolla runt lite på hammockar istället. Inte för att jag egentligen vill, men varje gång som idag när det bästa av allt hade varit att sakta vagga fram och tillbaka i solen så inser jag att hammockar är ganska snygga trots allt. Jag vänder kappan efter vindriktningen och prioriterar mysigt trädgårdsgung framför estetisk fulländning. Jag längtar redan till våren och min nya hammock.

tisdag 15 september 2009

Bollskola

Att som förälder idag inte hjälpa till att aktivera sina barn känns ibland att likställt med barnaga. Nja, kanske inte riktigt så hårt, men man är definitivt ingen toppförälder. Annat var det på min tid, då fick vi själva gå en mil i meterdjup snö i minus 30 grader för att få kicka lite boll. Typ.
Eller var det så att vi också vuxit upp med föräldrar som hjälpt oss lite på traven för att väcka intresset för idrott, sport och en aktiv fritid? Självklart är det så, det känns bara så välorganiserat idag. Det är lappar på dagis, snack bland föräldrarna, ansökningsformulär på webben och inbetalningskort med dröjsmålsränta i fet stil. Har det blivit för uppstyrt?
Eftersom jag bodde Lund under mina första levnadsår så spelade jag naturligtvis handboll i LUGI. Ett par år spelade jag nog, men sedan när vi flyttade utanför stan så svalnade mitt intresse. Eller kanske mina föräldrars intresse.
Min poäng är i alla fall att sedan dess, jag var cirka sex år, så var det inte så mycket curlande vilka aktiviteter man skulle hålla på med. Inte som jag minns det i alla fall. Man kickade lite boll på grusplanen och gick på lite träningar. När man inte gjorde det var man ute och cyklade, sköt pilbåge på ängen, eller byggde kojor. Föräldrarna körde inte omkring en för att man skulle hinna med att fylla fritiden till bredden.
Nej, nu är sonens bollskola slut. Dags att köra hem och öva lite cykling med honom.

VAB och jobb hemma

Dottern är febersjuk och således hemma från dagis idag. Ja, jag säger dagis. Det är bara till fröknarna på dagis jag säger 'förskola'. Om jag kommer ihåg det, det vill säga. När jag glömmer bort mig, det händer, och råkar säga dagis brukar fröknarna direkt sätta in förskola i en mening så att jag lagom subtilt ska förstå att jag precis trampat i klaveret och i princip smutskastat deras arbetsplats. "Ida hade det bra på f-ö-r-s-k-o-l-a-n idag", säger de och ler lite svårtolkat.
Min dotter och jag är annars väldigt lika varandra när vi är sjuka. Båda gillar att sova mycket, inte äta alls, och tala i korta, sluddriga och delvis osammanhängande meningar. "Jag...vill...so..va.....inte äta...sen...var e min mamma?...pappa?" Ni förstår.
Hennes sänkta tempo gör dock att jag kan sitta i köket hemma och jobba på nästan som vanligt. Trådlöst är kungligt! Skillnaden mot kontoret i stan är att solen lyser vackert in här genom sekelskiftesfönsterna, rådjuren står och mumsar på några nedfallna äpplen i trädgården och det enda bullret som hörs är när skolungarna åker skateboard förbi på gatan utanför på rasterna. Annars är det som vanligt. Jobb, jobb, jobb.

måndag 14 september 2009

iPhone

Jag har för övrigt fått iPhonen att fungera med Blogger så nu lär uppdaterandet sätta fart! Ambitionen måste vara att kunna försörja sig på detta, eller i alla fall få chansen att intervjua kändisar på MTV-galor. Typ.

Mussvansar

Det är både för- och nackdelar med en bra espressomaskin med tillhörande proffskvarn på jobbet. Det uppenbart positiva är ju naturligtvis att man får i sig några jäkligt smaskiga koppar java på vardagsdagarna. Problemet är dessvärre att man blir lite svagt bortskämd. Ett resultat av detta är att jag numer aldrig tar en kaffe efter lunchen ute - inte när jag vet vad som väntar på kontoret krönt av tjock crema.
Ett undantag finns faktiskt och det är helgmorgnar hemma. Det är som tur är fortfarande oslagbart med nybryggt Skånerost med en skvätt mellanmjölk till frukostlimpan. Mums. Till dess njuter jag av den mussvanstjocka, svartbruna strålen som bildar dagens femte espresso. Belissimo!

söndag 13 september 2009

Köpekakor, nej tack


Ok att man kan baka pepparkakor till julen, i alla fall om de görs från en sådan deg man köper på tub. Så huslig hinner man inte vara till vardags. Min kära hustru lyckades dock spränga alla vallar när det dukades upp till e.m.-kaffe idag. Chokladbiskvier! Va! Är det sant?! Grymt goda var de också. Möjligtvis lämnar formen något att önska, men det gör bara att de ser än mer hembakade ut. I en bageritävling hade de nog fått bedömningen "Fulländad smak, fin krämighet i smörkrämen och en perfekt seghet i mandelbottnen; utseendemässigt får de dock det något svårtydda betyget 'the baker must be on acid' "

Morgonmys...


Helgmorgnar är spännande för små pojkar. Vardagar måste han väckas ur sin sömnkoma för att hinna till dagis i tid, men på helgerna väcks man av trall och sång kl 7. Han känner att det är helg - det ligger en klocka och tickar i hans undermedvetna som endast ringer på lördagar, söndagar och andra röda dagar.
Tur att Nickelodeon och Bolibompa kör 24x7...gäsp!

tisdag 28 juli 2009

Fysikt förfall

Min älskade svägerska - mångårigt utbildad kiropraktor - rättade idag till en liten låsning i höften som jag får lite då och då. Låsningen visar sig som intensiv, knivskarp smärta i vänster knä när jag t ex joggar en sväng (som man gör nu på semestern för att dämpa ångesten att ännu ett år missat att gå ner de där extra kilona inför badsäsongen). Samma upplåsningsbehandlig genomfördes senast för ett par år sedan, och genom (för mig) någon slags magi kunde jag redan efter ett par dagar åter springa långa turer utan ett uns känning i knät. Magiskt. Nu väntar lite daglig stretching för att hålla igång rörligheten - man är uppenbarligen inte tjugo år längre - men det är det tvivelsutan värt.

Så med både en allmänläkare och en kiropraktor i familjen känns det medicinska omhändertagandet hyfsat säkrat. Men med ett trähus i Stockholm och ett skånskt sommarhus, också det i trä, så känns det nu viktigt att börja rikta blickarna mot andra åtråvärda tjänsteleverantörer och knyta dem till sin närhet. Jag talar naturligtvis om snickare. Det måste ju vara ett optimalt komplement till familjens palett av fysiska fixare. Lillbrorsans flickväns pappa är väl snickare? Han mottas genast med öppna armar!

Så om ett eller ett par år när den första tillbyggnaden står klar, sluts så cirkeln med att alla inblandade åter måste omplåstras av allmänläkaren för diverse byggnationsskador och sedan behandlas av kiropraktorn för ömma ryggar. The circle of family life!

torsdag 23 juli 2009

Max bloggar

Varför bara skriva OM barnen när de faktiskt kan blogga själva? Följande vill sonen Max förmedla när vi sitter och tittar ut över ett regntungt Öresund:

"Jag saknar Emil - för han är längre bort än mig. Emma och Svante och Erik är mina storflickor och storpojkar, alltså de som är större än Emil. De är också mina kompisar. Slut."

Det behöver alltså inte vara svårare att uttrycka vad man funderar på. Tänk vad man har att lära!

Syskonkärlek

Jag visste att det fanns en anledning att skaffa mer än ett barn! Ok att de två kivas och rivs lite då och då, men på senare tid har det hänt något magiskt. Plötsligt går de små liven iväg och bara leker själva - jo, helt själva. Vi sitter kvar vid frukostbordet och dricker morgonkaffet i lugnan ro och läser tidningen och hör på kvittret från vardagsrummet. De bygger med klossar, konstruerar små kojor som de myser i, och tar fram pennor och block och ritar tillsammans. Storkillen berättar sagor och tröstar lugnande lillsyrran att det "faktiskt inte finns några monster på riktigt". Så dagens tips till de som funderar på att skaffa ett syskon till sitt barn - just do it!

Gårdagens uppmaning kom förresten från min fyraåring när jag läste godnattsaga och han låg och klappade mig på min något långhåriga haka - "Pappa, imorgon måste du raka dig...faktiskt!". Dags för sommarens slutspelsskägg att ryka med andra ord.

tisdag 7 juli 2009

Beslutsångest

Jag har inte riktigt bestämt mig om bloggen ska fokusera på familjehändelser eller om jag ska tillåta mig tycka till om saker och ting som händer runt omkring mig. Risken med det senare är ju naturligtvis att den blir väldigt politisk och åsiktstung - något som de flesta tröttnar på ganska snabbt. Men, samtidigt är det ju många saker som händer runt om en som småbarnsförälder och husägare som påverkar en mycket, som gör att man reagerar kraftigast, och som sedan spiller över på ens familjeliv; kommunala reglementen som gör att vi föräldrar riskerar förlora rätten att laga mat åt våra och andras barn på dagis, domslut som prejudicerar att man inte åker i finkan bara för att man skyddar de sina mot galningar, och så vidare. Det hänger liksom ihop. Vi får se...

söndag 5 juli 2009

Benen är fulla med spring!

Barnen har gått sin sista dag på dagis för terminen, solen skiner och receptboken på geggamoja gås igenom. Om du saknar ett bra recept på geggamoja - fråga en två- eller fyraåring! Med nya leksakstallrikar, vispar och slevar från födelsedagen blir festen total när man får jord och vatten av mamma att blanda utan restriktioner eller förordningar att inte spilla. De ville knappt gå in till middagen, och vi fick lova att inte hälla ut "kakan". Den stod och jäste fint över natten tror jag. Smaskens!

fredag 3 juli 2009

Halvdold sexism

Jag är sannerligen ingen expert på området, så när jag - och många med mig kan jag gissa - tänker på sexism i samhället får jag upp bilder på tydliga, på gränsen till absurt uppenbara, situationer där män behandlar kvinnor som mindre duktiga eller mindre värda. Ofta kryddad med någon typ av löneskillnadsdiskussion så klart.
Men verkligheten är naturligtvis mer subtil. Förutom att situationen i sig inte behöver vara glasklart förfördelande, behöver det ju inte vara män som behandlar kvinnor sämre - det kan vara kvinnor som behandlar män ojämlikt. Eller ännu mer komplicerat att man behandlar det andra könet bättre än det förtjänar. Jag fastnade för detta i Paulina Neudings artikel (SvD, 3 juli 2009), "Grundlurad, sedan utsatt för klasshat" där hon skriver om hur LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin behandlades när hon sa att det inte var hennes fel att pensionsavtalet för AMFs förre VD skrevs som det gjordes - och vi alla trodde henne - trots att hon var en av de ytterst ansvariga. Jag håller med Paulina att det är gravt sexistiskt att vi i den situationen "inte förväntar oss mer av en kvinna än att hon är lite vimsig."
Nej, jag tror högre om kvinnor. Dem jag ser upp till mest i min egen närhet är för katten kvinnor. Lika rätt och lika ansvar.

tisdag 9 juni 2009

Falsk matematik?

Jag har bara 25 högskolepoäng i matematik, men jag får inte ihop Mona Sahlins kommentarer kring EU-valets utfall - att det skulle "blåsa röd-gröna vindar" och att "det viktigaste är att det står ett plustecken framför S". Allianspartierna ökade med sammanlagt 2,6 %-enheter, medan vänsterblocket backade 2,1 %-enheter. S själva landade på +/- 0%. Ljuger hon, eller är det jag som inte kan räkna?
En ytterligare reflektion är ju att missnöjespartiet Junilistan backade med nästan 11 %-enheter och Piratpartiet fick 7 %. Det sistnämnda partiet består till största del av unga väljare, precis som Vänsterpartiet (-7 %-enheter) och Miljöpartiet (+ 5 %-enheter).
Min enkla analys av valutgången är att Alliansen ökat, och att många unga väljare - som normalt står för lite reaktiva och samhällsstrukturfientliga åsikter - helt enkelt gått ifrån Vänstern och Junilistan, till Miljöpartiet och Piratpartiet. Peter Eriksson (MP) har dock sagt att "[Piratpartiet] står till höger om moderaterna i praktiken", varför han inte ser hur de skulle kunna ingå i deras partigrupp i europaparlamentet.
Det finns idag alltså ingen som kan säga vem som vann, men räkna verkar få kunna.

fredag 22 maj 2009

Vägen till lycka

Alla har säkert något som någon sagt som de lever efter. Eller i alla fall försöker att leva efter. Det behöver ju inte betyda att man lever efter devisen varje dag, men den gör sig i alla fall påmind lite då och då. Jag har en sådan sak som en vän i USA sa till mig när jag för många år sedan avslutade mitt uppdrag där och skulle bege mig hemåt igen. Han skrev som avslutning i ett tackbrev till mig att "Success is getting what you want. Happiness is liking what you get." Jag vet inte varför det satt sig, men enda sedan dess försöker jag att med jämna mellanrum stämma av om jag är på rätt väg i livet. Om jag är lycklig, och framförallt att jag inte blandar ihop strävan och ambition med lycka och harmoni.
Jag känner många som ganska tydligt blandar ihop framgång med lycka. De glömmer att njuta av och uppskatta vad de har, utan hela tiden strävar efter något mer. Inte för att nå framgången i sig, men i tron att om de bara når lite till så kan de börja ta det lungt och njuta fullt ut. Kanske har de inte lyckats nå tillräckligt högt, men lyckliga är de i alla fall inte än.
Den numer rikskända högstadieläraren Igor Ardoris formulerar ganska väl skillnaden mellan lycka och att lyckas i en intervju i dagens Metro - "Lycka är inte att lyckas". Värt att läsa.

fredag 15 maj 2009

Rätt till försvar

Jag har länge känt ett visst agg mot tingsrättens och hovrättens sammansättning. I dessa två instanser har man politiskt tillsatta medlemmar som ska representera vad man i "allmänhet tycker och tänker" om situationer presenterade i rättsalen - så kallade nämndemän. Dessa personer är inte juridiskt skolade utan ska tillföra ett annat perspektiv - är det tänkt. I min mening blir det ett spel för galleriet eftersom de flesta av dessa personer är äldre och inte riktigt representerar allmänheten i mina ögon. Tänk om man gjorde samma sak i en operationssal - lämnade professionella beslut till amatörer. Dessa nämndemän är i majoritet i tingsrätten, och i balans med antalet domare i hovrätten. I Högsta Domstolen finns dessa personer inte representerade - tack och lov! Förutom småbarnspappan, som till slut i högsta instans blev helt friad från samtliga åtalspunkter gällande vållande till annans död när han försvarade sin familj från en galen granne som attackerade med kniv, så drar nog många föräldrar med mig en lättans suck att man faktiskt får lov att försvara sitt liv och sin familj från dödligt våld.

torsdag 14 maj 2009

Maskrosstress

Jag har precis gått en stresshanteringskurs på jobbet tillsammans med mina kollegor. Kursen hölls på kontoret under tre sessioner à tre timmar. Vi fick lära oss hur kroppen reagerar på olika fysiska, psykologiska och sociala stressorer runt omkring oss. Ett exempel på en social stressor när man bor i villaförort kan vara att man ska ha en härlig gräsmatta som alla barnen i kvarteret gillar att springa omkring barfota på och som alla grannar tittar bedårande på över häcken och konstaterar att gräset trots allt är grönare på andra sidan. På kursen gavs även exempel på verktyg och övningar man kan använda för att hantera den stress som uppkommer av dessa stressorer, för att på så sätt hantera stressen och bli mer harmonisk som individ.
Jag glömde tyvärr att fråga hur man bäst hanterar den stress som uppkommer när man så här i maj/juni ser hela gräsmattan svämma över av maskrosor, trots att man förra året gjorde ett ganska gediget jobb med att försöka skapa lite mjukare gräsmatta till barnens utomhuslek genom att på knäna ligga och dra upp den ena maskrosen efter den andra. Maskrosor bidrar nämligen inte till att göra gräsmattan mjuk och behaglig, utan snarare hård, knölig och full med bruna fläckar. Jag verkar dock ha hittat mitt stresshanteringsverktyg för att hantera dessa majhumörsdödare - Stroller Kombi. Ett par rundor med spridaren och detta gift har nnu gjort att samtliga maskrosor skrumpnat ihop till vissna löv samtidiggt som gräset växer högre och grönare än aldrig förr. Hurra! Andas in - andas ut. Puh...

tisdag 12 maj 2009

Prosit!

Hela den vuxna delen av familjen har drabbats av huvudvärk och snuva. Barnen är på dagis och vi jobbar hemifrån mellan nysningar, snytningar och hostningar. Vi hoppas på snabbt tillfrisknande.
En reflektion jag gör i allt detta snörvlande är att barnen säkert är lika sjuka som vi är, men att de inte bryr sig eller drabbas lika hårt. När tappade vi egentligen förmågan att klara av lite snuva och lättfeber utan att känna oss som 90-åringar? Får man en halv grads feber nuförtiden så springer man omkring och frågar alla: "Känns jag varm? Har jag feber? Usch, jag känner mig så risig.". Kidsen börjar knappt bry sig förrän tempen stiger upp mot fyrtiostrecket. De verkar ha en inbyggd förmåga att hantera sjukdomar bättre. Tur är väl det med tanke på att de i princip alltid är lite, lite snoriga.

måndag 11 maj 2009

Barnkalas - en tidsresa

En mycket tidig minnesbild jag har från början av mitt liv är från mitt kalas då jag fyllde 4 år. Det var en varm dag och jag och kusinerna var samlade i trädgården hos vår mormor och morfar i Skånes nordvästra hörn. Det var tårtkalas, paketutdelning och sång. Min mors fablaisse för lockigt långt hår på sin son gjorde att jag såg ut som ett litet helgon med mitt platinablonda ruffs som en gloria när solen sken in bakifrån. Helgon eller inte, söt var jag i alla fall.
Det måste jag har varit, så söt som alla säger att min son och jag är lika. Han fyllde fyra för en dryg vecka sedan och i helgen var det dags för kalas. Tio barn ihopsamlade från området, släkten och dagis kom prick klockan två i söndags och stannade i precis två timmar. Två timmar av lekar, tårta, och oförklarliga jaga-lekar. Alla barn verkade ha alla tiders. När en och en halv timme gått av festen började tempot sänkas något varför min fru tyckte att det var dags att kalla in eftermiddagens clou - GB-gubben! I full mundering, peruk, hatt och det hela, så gjorde min fru entré. Alla barnen började hoppa som besatta av sockerlösning och spring i benen. Stor succé och det bästa av allt är att allt filmades och fotograferades. Kanske blir det GB-gubbens framträdande på sonens kalas som blir hans första varma kalas- och sommarminne?

lördag 2 maj 2009

Första maj - en röd dag

Jag föddes i efterdyningarna av studentprotesterna som härjade för fyrtio år sedan - och enda sedan jag var liten påg har första maj förknippats med fest i goda vänners lag över en bättre trerätters lunch ackompagnerad av snaps, öl och en massa glada sånger. Medan de rödfaneprydda demonstrationerna, för mig i mina yngsta år ovetandes, drog fram utanför fönsterna, umgicks mina föräldrar i lite mer ordnade former med sina vänner på Gambrinus bakficka på Grand Hotell i Lund. Lite festligt i efterhand har det visat sig att min fru och mina svärföräldrar vid just den tiden tillhörde den skanderade skaran som ville förändra det dåtida, vedertagna etablissemanget. Så jag måste tillstå att engagemanget då för den aktuella helgdagen i högre grad måste tillskrivas mina svärföräldrar än mina egna. Men ovsett tidigare bakgrund och engagemang har det dock visat sig att alla omtalade landat i ungefär samma tradition nuförtiden; god mat, kosteliga viner och en och annan snapsvisa för att helga drycken.
Årets första maj firades i god ordning med en bättre lunch - men denna gång kombinerad med en 40-årsfest. Ett fantastiskt upplägg! Lika härligt dekadent som det kändes under studietiden att börja skåla vid lunchtid inför den traditionellt stundande första maj-lunchen, lika självklart kändes det i år att möta våren med lite skumpa i glasen på en båt i Stockholms innerstad.
Nu till lite politisk debatt, vi är ju trots att lediga den första maj för att vädra våra åsikter. Ett för många känt uttryck är (ungefär) "Har man inte varit röd som ung, så har man inget hjärta. Och är man inte blå som vuxen, så har man ingen hjärna." Jag vill här och nu säga att man borde sluta använda det uttrycket - inte bara för att det är en uppenbart tramsigt, men också för att man genom att använda det ålägger sig rätten att definiera vad "hjärta" (läs: kärlek, omtanke, vördnad) är för något. Det var min förtjusande bordsgranne denna första maj som satte ord på det jag länge funderat på jag ogillar med uttrycket. Skulle det inte vara "hjärta" att som liberal älska människors rätt till självbestämmande, som konservativ värna om kärnfamiljens varma trygghet, eller som fundamentalistisk miljökämpe (oavsett färg) avguda det fantastiska som naturen har att ge? Samma felaktighet uppenbarar sig när man i andra halvan av uttrycket insinuerar att socialister inte skulle vara lika smarta. Politik handlar om åsikter, inte om grader av empati och intelligens. Så det så - och skål!

lördag 11 april 2009

Påsktraditioner

Utan att överdriva kan jag villigt erkänna att vår familj ännu inte riktigt bestämt sig för hur vår påsktradition ska se ut. Varje år gör vi något nytt. Inget fel på det, men det enda som egentligen består från år till år är äggen, sillen och lammet. Så har det varit varje år sedan jag och min fru träffades. Detta är dock inte på något sätt besvärande, inte för oss i alla fall. Möjligtvis för medlemmarna i de närmsta familjerna som ända in till skärtorsdagen undrar om vi kommer och hälsar på eller inte.
Detta året åkte vi ner till Västergötlands stolthet Borås, för att tillsammans med svågrar och svägerskor våndas och fira vår frälsares död och uppståndelse. I en liten stuga vid en sjö huserar vi hela helgen. Väldigt lugnt och skönt. Men vem kan sitta stilla en hel långhelg?
Mina far- och morföräldrar hade väl fått hjärtsnörp om de vetat hur sekulariserad Långfredagen blivit, men själv tyckte vi att det var en lysande utflykt att besöka Västra Götalands outletmekka Gällstad, på jakt efter billiga märkeskläder och en ny vårkollektion till barnen. Efter att guldkortet gått varmt i tre fyra timmar, var minstingen väl förtjänt av en GB Sandwich i det fantastiska solskenet. En härlig inledning på påsken! Kanske detta blir den nya traditionen? Hoppas hoppas.

tisdag 7 april 2009

Nike+

Tröttheten efter vintern börjar släppa och vårsolen börjar smälta den frusna själen. Till våren kommer dock pollenallergi och krokusätande rådjur i trädgården. Aldrig får man vara riktigt glad.
Men istället för att hitta problem i tillvaron försöker jag nu se möjligheter i vardagens utmaningar. Den isterring som satte sig runt midjan vid jultid tycks varje år ligga fast som bunden ränta långt in i andra kvartalet. Istället för att som alltid försöka minska omfattningen av fettet genom att klämma på det tills blåmärke uppstår, så tänkte jag försöka med en ny appoach i år - se en möjlighet. För 275 spänn tänker jag att kanske Nike+ kan ge mig den motivation jag behöver för att få min rumpa ur soffan och springa en runda i skogen istället. Denna lilla uppfinning, bestående av en liten radiosändare som placeras i skon och sedan räknar och mäter steglängd, samt en mottagare till min iPod Nano som samlar in informationen om löpturen, är kanske den som kommer att få fram den svarvade Adonis som gömmer sig under min vinterpäls.
Just hemkommen från den första rundan måste jag erkänna att det var en fantastisk upplevelse. Med favoritmusiken i lurarna och en röst som då och då talar om för mig när jag nått de delmål jag satt upp i förväg (t ex "You're now 5 minutes in to your training") gör faktiskt att jag kämpar lite extra. När jag sedan kommer hem, dockar jag iPoden i datorn och vips så laddas alla detaljer om löprundan automatiskt upp till en webbsida. Där kan man sedan se alla runder som kurvor, inkl tider, hastigheter och sträckor.
Ok, jag är en sucker för nya, festliga prylar, men denna är så lätt och roligt att använda att jag faktiskt tror att den kommer att hjälpa till att bränna några extra kalorier fram till sommaren. Vi får väl se. Beach 2009 here I come!

fredag 27 mars 2009

Men kom igen Bore!

Nu får det snart ge sig! Vädret alltså. Visst ska det bli över 10°C nästa vecka, men måste man börja förespråka ökade CO2-utsläpp bara för att man inte vill ha snöfall sista veckan i mars? Aprilväder finns väl etablerade och beskrivna, men detta är en månad för tidigt. Det är säsong för snödroppar och vintergäck nu - inte snöflingor och isande snålblåst.
Jag borde som småbarnsförälder jubla och tänka att "nu kan ju barnen vara ute i snön hela helgen och åka skidor och slänga sig med dödsförakt utför pulkabackarna", men jag vet ju att all snö inom en halv dag kommer att förvandlas till...just det, dynga. Så istället för härliga uteaktiviteter i morgon så kommer vi istället att dra oss för att ens släppa barnen utanför dörren. Vi har ju vetskapen att de i så fall kommer att komma in täckta i geggamoja, och utan grovkök för att spola av overaller och regnställ så känns det inte ok efter en slitsam arbetsvecka. Trött och tråkig pappa kanske, men jag skyller på "snöfall i mars, argh".
Tilltron sätt därför uteslutande till nästa veckas väder så att sonen nästa helg istället kan hjälpa till att måla räcket på altanen. Perfekt.

söndag 15 mars 2009

Värdet av vänner

I kväll var speciell. Sällan ungås man. Punkt. Detta  gäller alla föräldrar. Come thirtees, come sixties. Man ägnar sina vänner mindre och mindre tid - jämfört med den tid man la på sina kära för bara ett par år sedan är det ju ett rent rån i jämförelse. Ikväll fick jag en del revansch. Medan min käre gamle kollega står bakom mig och kör Sweet Home Alabama på en stålsträngad K. Jairi från gud-vet-när och häller i sig rumstempererad J.B.  (ok - just nu använder han J.B.-flaskan som steel guitar plektron) så sitter jag framför laptopen och försöker avnjuta den själsbalsam som flödar över oss. Detta är vad det handlar om. Kärlek. Kärlek till livet. Musik, barn, karriär, äventyr, what get's you going.
Snart är det dags för mig att lämna detta rus av Knockin' on heaven's door, Wish you were here, och andra Pink Floyd- och Thin Lizzy-klassiker. Detta får mig att älska allt. Livet, kärleken, allt. Wonderwall får avsluta whiskyn och kvällen...eller...?
Förlåt, nu spelas Joe Dolans You're such a good looking woman, jag kan inte sitta stilla. Suspicious Minds avslutar kvällen..Punkt!

lördag 7 mars 2009

Tid är pengar

Oj vad man skulle kunna tjäna pengar på oss. Då pratar jag inte endast om oss som enskild familj, utan om dubbel-arbetande småbarnsföräldrar med hus och trädgård eller bostadsrätt och föreningsliv i allmänhet. Många företag har naturligtvis förstått detta sedan länge, men allt för få tror jag. Här måste finnas en väldig outnyttjad potential.
När jag i mitt dagliga arbete försöker hjälpa mitt företaget att bli effektivt - både ur ett kostnadsperspektiv men också ur ett övrigt resursutnyttjandeperspektiv - så genomför vi förändringar som oftast kan uppfattas som självklara i sig, men som ibland kräver ett oerhört pedagogiskt pådrag för att få alla medarbetare med på resan. Anledningen till detta är oftas att "man är sig själv närmast" och att alla initiativ som ska införas som rubbar ens kända värld ses med naturlig skepsis. Man vet vad man har, men inte vad man får....Detta var en liten utsvävning, men poängen är att det i de allra flesta fall blir en förbättring av den dagliga rutinen och att man får tid till att verkligen göra det man ska och är bäst på.
På samma sätt är det med oss som familj. Vi har fantastisk många uppgifter att lösa varje dag för att driva runt det företag som är vår vardag. Nu har vi sedan ett par veckor köpt in städhjälp. En gång i veckan kommer ett företag och städar hela huset. Det kostar naturligtvis lite pengar, men numer har vi i alla fall en regering som har förstått att det är ett nollsummespel för staten att subventionera arbeten som utförs i hemmet (inkl. ROT-avdraget). I de flesta fall går staten faktiskt till och med plus på att ge tillbaka en del av våra redan skattade pengar. Som en ren bonus konkurrerar man dessutom ut allt svartjobb.
Samma vecka som vi började med städhjälp så knackade en lokal mellanstadieelev på dörren och undrade om vi ville köpa en bukett tulpaner med leverans ett par veckor senare. Vi älskar blommor, men har faktiskt inte köpt några på ett bra tag. Då gick det upp något för mig. Det är ju precis detta vi behöver. Någon som tar hand om detta lilla exta som man allt som oftast glömmer eller skjuter framför sig för att man inte hinner. Tänk att ha en lista på saker som man skulle kunna prenumerera på. Leverans av blommor varannan vecka, frukostbullar på söndagar, städning varje vecka, biltvätt en gång i månaden, etc. Det är typiska aktiviteter som vi håller på med som familj, men som vi egentligen inte vill göra. Dessutom är vi inte speciellt bra på det. Vi skulle helt enkelt outsourca saker som inte tillhör vår "kärnverksamhet". Familjen kan ju numer ekonomiskt fungera mer som ett företag eftersom tjänster till hemmet är avdragsgilla, d v s i princip skattebefriade.
Det vi är bra på är att arbeta, planera mat och handla, ta hand om våra barn, pyssla med hemmet, träffa vänner, etc. Andra familjer är bra på annat. Man skulle kunna kryssa i det man inte är bra på eller vill göra och låta någon annan göra det. En helhetslösning helt enkelt. Eftersom allt detta kostar pengar skulle man behöva arbeta lite mer - men det är ju det man är bra på! Tidsmässigt blir det ändå ett nollsummespel.

söndag 22 februari 2009

Snöyra och en sprakande brasa

Efter en natts snöande och kall vind så klarnade det upp idag på morgonen och kvicksilvret stabiliserade sig runt noll grader. En perfekt söndag för att ta ungarna på varsin pulka och bege sig till den närbelägna backen. Denna backe måste för mina barn te sig lika lång och brant som de små kullar vi kallade diverse skräckinjagande namn i den lilla ort i Skåne jag växte upp i. "Y:et", "I:et", "branta stupet", etc. Livsfarliga pister.
Backen är kanske 40 meter lång - men för mina barn var den vid första åsynen en oövervinnerlig, snötäckt brant. Så för att mjuka upp lite tog jag upp lillkillen i pulkan cirka tio meter upp i backen. Utför med ett halvglatt rop åkte han ner i knapp styrfart. "Aldrig att vi går upp på toppen!" var sonens första kommentar, "Det är dödsfarligt!". Dock visade sig - som alltid med barn - att den svindlande och skräckblandade förtjusning som uppstår när man susar ner för en snö- och istäckt backe i en plastpulka gör att kroppen genast börja skrika efter mer. Snö är beroendeframkallande! Efter bara två åk så bar det upp till toppen, och efter ett par provåk därifrån med mig där bak på pulkan, så satte han sig själv i pulkan och dundrade, med ett skratt som fick hela kroppen att bubbla, ner för backen till en påhejande mamma och lillasyster. Sedan var det repris på repris i en dryg timme innan det var dags att bege sig hemåt igen för lite värme och lunch. Han var så klart stolt som en tupp att han åkt själv hela backen!
Medan lunchen värmdes så passade de små liven på att krypa ner i en sovsäck framför den nytända brasan och mysa lite. Spraket från brasan tinade oss snabbt och fick oss att längta till nästa gång vi kan gå ner till "Stora stupet" och våghalsigt slänga oss i dödsförakt ner mot den snötäckta avgrunden. Kanske plockar vi fram skidorna nästa gång?

torsdag 19 februari 2009

Prinsen och pärlan

Min älskade son har fram till nu varit ganska känd för sin försiktighet och att han är så klok för sin ålder. På gränsen till lite feg kan säkert vissa tycka. Igår visade han dock prov på stort mod och en aning dumdristighet. I alla fall om han hade varit vuxen. Nu antar jag att vi får kalla det för ren juvenil nyfikenhet. Han stoppade nämligen upp en pärla i vänster näsborre. Slurp så var pärlan borta. Jag kan bara anta att han undrade om den fick plats där. Det fick den. Med råge.
Jag läste någonstans att en svensk man i övre tonåren håller någon typ av svenskt rekord efter att samtidigt ha lyckats stoppa upp ett tjugotal enkronor och kanske hälften så många femkronor i näsan. En indianpärla var således knappast att anse som något rekord. Likafullt tyckte Sjukvårdsupplysningen att detta med en pärla i näsan på en tre och ett halvt-åring måste anses akut och att han utan hast måste undersökas och få pärlproblemet åtgärdat. När min son och fru väl var framme en halvtimme senare på Öron-, näsa-, halsakuten på KS, fick de träffa en mycket sympatisk och pedagogisk kvinnlig läkare. Min lille hjälte var mycket tapper och bara lite nervös när hon - mycket försiktigt - körde upp ett litet kameraspröt i snoken på honom på jakt efter den försvunna gröna plastbiten. Det visade sig dock att skatten redan hade begett sig ut på en ny äventyrlig resa - denna gång genom tarmarna. Han hade helt enkelt redan svalt pärlan. Skönt! Han var dock själv inte helt nöjd med hur undersökningen hade gått. På läkarens uppmaning att sitt helt stilla medan hon opererade med fiberoptiken i näshålan, så hade han "rört ena tummen lite". Kanske något överdrivet självkritisk ibland...
Väl klara och på väg ut från akuten, påträffade de en herre som uppenbarligen gjort sig ordentligt illa i näsan. Han satt med näsfixerande bandage och ett stort plastförkläde hängande som en gigantisk haklapp. Den något bisarra uppsynen fick sonen att genast fråga mannen varför han såg ut som han gjorde, varpå mannen lika artigt svarade tillbaka att han hade skyddsplasten för att inte bloda ner sina kläder. Med vidöppna ögon tog min son min fru i handen och började gå mot utgången - men efter bara någon meter frågade han henne gravallvarligt (högt och tydligt så att alla kunde höra): "Ska han dö nu?"
Jag hoppas att detta var den sista pärlan-i-näsan-föreställningen på ett tag.

lördag 14 februari 2009

Bror är stor


Grattis till min bror och hans fru som gifte sig idag. Jag älskar bröllop. Mycket bra fest - synd att de missar kvällens Melodifestival. De älskar schlager, det märks på spellistan här i alla fall. Puss bror med fru!

Krupp - ofarligt men ytterst obehagligt

Igår natt vaknade sonen precis när vi skulle lägga oss med sin första kruppattack. Jag har läst och hört om många andra föräldrar som har barn som fått krupp. Det går dock inte att föreställa sig riktigt hur det påverkar en som förälder när ens barn plötsligt vaknar upp i panik, gråtandes och skärrat, och knappt kan få luft.
Efter berättelser från kollegor och vänner så visste jag att man ska försöka lugna barnet och hålla det upprätt/sittandes, men det är inte helt lätt att exekvera samtidigt som man försöker hålla ett samtal med larmoperatören på 112. Iförd endast t-shirt fick jag efter uppmaning ut honom invirad i ett täcke i den kalla, och torra, februariluften. Eftersom det var första gången han fått krupp så skickade de en ambulans för säkerhets skull. Det är långa 20 minuter när man sitter med ett barn i famnen som låter som en blandning av en vårbalstrött, bakfull student i Lund efter fem dagars festande, och en gammal sliten hund som tappert försöker skälla trots att glansdagarna sedan länge är förbi. Knappt någon luft tycks fylla barnets små lungor.
När ambulansen väl kom fram så var ambulanssjukvårdarna lugna och förklarade att det inte var någon fara med sonen och att de skulle ge honom behandling i bilden - direkt på plats. Det vi dock inte visste var att ambulansen skulle köra in honom och min fru som också satt i den, till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, för observation. Så innan någon av oss visste ordet av så satt min fru, endast iförd pyjamas och en dunjacka, utan plånbok eller mobiltelefon, i en ambulans halvägs in till sjukhuset. Mitt i natten.
Efter ett tag lyckades hon dock ringa hem (det visade sig att mobilen faktiskt låg i jackan) och meddela att allt var ok med sonen och att jag snart kunde komma och hämta dem.
Nästa gång kommer vi ju att vara beredda på hur krupp - denna virusinfektion på struphuvudet och övre luftrören - yttrar sig. Det är inte farligt, och det finns tre bra behandlingsmetoder som man själv kan administrera: Kall luft, upprätt läge och en lugnande förälder som säger att allt kommer att bli bra.
Still, krupp sucks!

torsdag 12 februari 2009

Syskon trivs bäst tillsammans

Barnens farmor och farfar är på besök en halv vecka med anledning av min brors bröllop i helgen. Ska bli roligt! Farmor och farfar, samt min yngste bror huserar på vinden vilket är en mycket bra lösning för alla. De får ett helt eget rum där de kan dra sig tillbaka när det behövs och vi slipper flytta ut ungarna från deras rum och in till vårt för att få plats med extra sovplatser. 10 poäng till inredda vindar. Det är möjligt att snön smälter snabbare från vårt tak än från grannarnas nybyggen, men det är värt varenda krona i den lilla extra värmekostnad det innebär.
Nu är det 'tyvärr' så att våra barn, efter vår semesterresa, lagt sig till med ovanan att vakna mitt i natten och komma trippandes - eller förväntas bli hämtad - in till oss och vår säng. Det känns inte modernt alls. Jag och min fru har ju precis fått vår säng tillbaka efter spädbarnsåret. Fast, jag måste erkänna att det är rätt mysigt att vakna med en spark i solarplexus, levererad av en snarkande liten sessa med storlek 22 i skor. Det verkar till och med vara så ibland att de inte nöjer sig med att komma in ensamma till oss - när de märker att syskonet inte ligger bredvid så blir det genast lite ängsligt och gnälligt. Alla i familjen ska helst ligga tillsammans och somna om. Bildbeviset är från Sydafrika, men skulle lika gärna vara taget igår natt.

måndag 9 februari 2009

Live från dagis!


Idag är det dag tre av tio på Idas inskolning. Det visar sig snabbt att hon, i likhet med sin bror i hennes ålder, inte är helt bekväm med den rådande kylan. Gnäll och kink ute, byttes mot glädje och nyfikenhet inne. Sedan har vi världens bästa dagis. Alla fröknarna är så underbara så att man bara smäller av. Jag tror jag stannar lite längre här och njuter lite av att omges av fem Florence Nightingales af Sollentuna.

fredag 30 januari 2009

Det går mot sitt slut

En månad i detta spektakulära land börjar gå mot sitt slut. När vi kom hit lovade vi oss att vi bara skulle göra det som föll oss in och inte stressa runt för att försöka se och göra allt som man 'ska' göra. Det har verkligen varit så. Vi har haft det fantastiskt bra. Vi har det bra. Vi kommer att ha det bra. Inte bara har vädret varit gott och vinet varit dagligen berusande, men det har varit kul att bott på ett annat ställe och upplevt vardagen där (om än utan att behöva jobba). Vi är priviligerade som kan uppleva sådana här resor. Detta är ett framgångsrikt land. Ändå lever många människor här under ett sådant slit som får mig att lova att aldrig mer klaga på att pendeln är några minuter försenad. Det blir patetiskt i jämförelse. Det känns genant att diskutera sjöstensgolv, induktionshällar och andra lyxproblem igen. Men, jag vet hur det är. Man vänjer sig - som alltid. Jag glädjer mig dock att jag har möjligheten att kunna jämföra min egen situation med hur andra har det. Om än endast på det ytliga planet. Nej, nu måste jag snart tända vår braai igen och njuta av lite gott kött till den nyinköpta pinotagen. Vi har det bra.

torsdag 29 januari 2009

I can't believe it's not butter

De utlovade definerna i havet håller sig fortfarande borta - men det är sista gången jag beklagar mig om detta. Har man inte originalet börjar man naturligt titta sig om efter substitut och konstgjorda alternativ. Som Milda ungefär när man inte kan få tag i Bregott med havssalt. Det smakar kanske smaskens, men man vet någonstans att det är inte samma go'a fetthalt och sälta.
Inne i Durban vid hamnområdet ligger uShaka, en välomtalad vattenpark med karuseller, hajar och delfinshower. Man kan till och med simma med exotiska fiskar i ett stort akvarium. Man får en flytväst, cyklop och snorkel, och sedan ligger man och spanar i en halvtimme eller så.
Idag regnar det, vilket inte alls är särskilt märkligt. Januari är nämligen årets regnigaste månad i Sydafrika. Enligt statistiken regnar det elva dagar denna månad. Så trots att det är varmt som i en pizzaugn så håller landskapet sig grönskande och fint med regnets hjälp även nu på sommaren. Eftersom rastlösheten regniga dagar biter sig fast i oss som ett hungrigt lejon i ett zebraarsle, så åkte vi in till vattenparken idag. Eftersom Durban ligger högt upp på kriminalitetens topplista här i Sydafrika låste vi bilen extra noga när vi begav oss iväg. Vi lyckades hitta en parkering som vi trodde var den till parken tillhörande, men som visade sig tillhöra stranpromenaden. Samma strandpromenad som det svenska konsulatet här avrått alla svenska besökare att befinna sig - även på dagtid - med anleding av de frekventa rånen och överfallen på kameranertyngda turister. Med HD-videokameran långt nerstoppad i skötväskans blöjstinna inre för att undvika lystna blickar från det lokala klientelet lyckades vi ta oss till entrén och betalde inträdet. Parken är indelad i Sea World och Wet and wild - den ena själva djurparken och den andra fylld med vattenrutschkanor och pooler. Vi var där för att se djuren. Ett fantastiskt akvarium huserade i magen på ett gammalt fartygsskrov - mycket läckert. Där såg vi havens allsköna djurliv i separata akvaruim, upplevde en hajmatning och avslutande med ett terrarium med ormar, skorpioner, giftgrodor, spindlar och ödlor. Skansen - eat your heart out. Regnet till trots hade ett hudratal personer lyckats ta sig till den avslutande delfinshowen utomhus (under tak) med plats för ett par tusen. Vid frågan om någon ville uppleva en delfindusch så var jag i mitt uppspelta tillstånd inte långsam att tacka ja. Jag och ett tiotal barn fick stå längst fram vid poolen och bli översköljda när delfinerna hoppade och landade precis bredvid. Spridda applåder från publiken. Det kändes som en bra idé när jag nappade på erbjudandet. Blöt och glad rullade vi hemåt. Ungarna somnade efter en minut i bilen och sussade sött hela timmeskörningen hem. Milda fungerar lika bra som Bregott - dessutom kan man bre det direkt när man tar ut det ur kylen. Hoppande delfiner är fina att se på, även om de gör sina konster i en pool.