Praktiskt åldrande

Över en fika hos brommasvågern i helgen kom vi kort att beröra dödsångest generellt, och vårt eget åldrande, och där med avancemanget mot livets slut, specifikt. Vi kunde tillsammans konstatera att vi inte lider av denna åkomma…ännu, båda fullt överens och troget övertygade att den kommer att inträffa; dagen då vi på allvar inser att vi inte är odödliga och börjar inse att vi kommer att sluta finnas. Dagen då hjärtat har slagit sina cirka två miljarder slag. Men hur avlägset det ändå känns att tänka på döden när man kommit ungefär mitt in i medellivslängden för svenska män, lika konkret och närvarande är bevisen på att man inte är purung längre. Det finns självklara saker som sämre grundkondition, rynkor och högre hårfäste som jag skulle kunna dra som exempel, men de är ändå sammanknutna med någon typ av rationell förklaringsmodell. Alla vet att man förfaller fysiskt ju äldre man blir, och att anledningen är att cellernas medelålder ökar och därmed blir svagare. Värre är det med andra tecken...
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det plötsligt och helt okontrollerbart ska börja växa hår i näsan och i öronen. Det är ju helt sjukt. Kroppen kan ju knappast efter trettiofem år upptäckt ett ökat behov att mer effektivt filtrera luften eller plötsligt förstått vikten av att bättre värma hörselgångarna. What the hell is the deal with that?! Det är inte heller så att det är små diskreta, trevande fjun som dyker upp. I snoken är det extra grova och snabbväxande hår som sträcker sig ut som spindelben. I öronen är det krulliga och blonda trollkarlshår som dykt upp. Är den någon som förstår nyttan med dessa? Mycket märkligt åldersfenomen.