Praktiskt åldrande

Över en fika hos brommasvågern i helgen kom vi kort att beröra dödsångest generellt, och vårt eget åldrande, och där med avancemanget mot livets slut, specifikt. Vi kunde tillsammans konstatera att vi inte lider av denna åkomma…ännu, båda fullt överens och troget övertygade att den kommer att inträffa; dagen då vi på allvar inser att vi inte är odödliga och börjar inse att vi kommer att sluta finnas. Dagen då hjärtat har slagit sina cirka två miljarder slag. Men hur avlägset det ändå känns att tänka på döden när man kommit ungefär mitt in i medellivslängden för svenska män, lika konkret och närvarande är bevisen på att man inte är purung längre. Det finns självklara saker som sämre grundkondition, rynkor och högre hårfäste som jag skulle kunna dra som exempel, men de är ändå sammanknutna med någon typ av rationell förklaringsmodell. Alla vet att man förfaller fysiskt ju äldre man blir, och att anledningen är att cellernas medelålder ökar och därmed blir svagare. Värre är det med andra tecken...
Jag kan för mitt liv inte förstå varför det plötsligt och helt okontrollerbart ska börja växa hår i näsan och i öronen. Det är ju helt sjukt. Kroppen kan ju knappast efter trettiofem år upptäckt ett ökat behov att mer effektivt filtrera luften eller plötsligt förstått vikten av att bättre värma hörselgångarna. What the hell is the deal with that?! Det är inte heller så att det är små diskreta, trevande fjun som dyker upp. I snoken är det extra grova och snabbväxande hår som sträcker sig ut som spindelben. I öronen är det krulliga och blonda trollkarlshår som dykt upp. Är den någon som förstår nyttan med dessa? Mycket märkligt åldersfenomen.

Världens bästa hamburgare!

Det finns minnen i livet som av någon anledning aldrig försvinner. De kan flyta upp till yta utan någon som helst koppling till något annat. De lever på något sätt sitt eget liv helt oberoende av andra händelser eller situationer. Det kan vara på de mest väsensskilda teman dessa minnen lagras, och dessvärre kan man inte bestämma över vilka som etsas fast i hjärnbarken och vilka som sköljs av som vatten på en gås trots att man flera minuter efter händelsen går och säger till sig själv "...det här ska jag inte glömma, det här ska jag inte glömma, det här...", -"Hej vad tänker du på?", -"Öh, jag vet inte, ingenting". Jag irriterar mig fortfarande varför namnet John Wayne Bobbit sitter fastnitat i huvudet. Totalt onödigt vetande som bara tar plats. Jag är rädd att den sista tanken som far genom huvudet när jag en gång dör är "John Wayne Bobbit...glöm aldrig det." Hu, hemska tanke!
Desto trevligare är det med minnen som verkligen kan få en motiverad, få hjärtat att börja pumpa, och saliven att flöda till. Det finns ett hamburgerställe i New York City, mitt i Madison Square Park, som heter Shake Shack. Jag är så glad att det är ett minne som aldrig kommer att försvinna. Dagen jag satte tänderna i deras hamburgare, det var den dagen livet började. Nästan. Så fantastiskt goda att det inte går att beskriva. Jag skulle i ett svagt ögonblick kunna boka en resa till USA bara för att besöka Shake Shack. För att vara säker på att inte glömma detta fantastiska minne så tog vi kort på den papplåda med guds manna som helt säkert skulle kunna skapa fred på jorden om den bara fick chansen.
Så här är den! Håll till godo! Världens bästa hambugare!

Blod, svett och jordgubbssaft

Mitt kusinbarn höll idag hov på Nickis lekvärld i Täby i samband med firandet av hennes 5-årsdag. Det är en gammal industrilokal intill E18 som vadderats med mjuka galonmattor från golv till tak och inretts med hopptorn, klätterlabyrinter, stapelbara kuddar och en gigantisk, uppblåst rutschkana. Helt galet. En plats som när jag var barn bara kunde drömma om skulle finnas.
Under två timmar har jag inte sett så många kalorier göras av med hos ett gäng fyra-femåringar. Det var som ett maratonlopp där värdinnorna sprang skytteltrafik med saftbringare, medan föräldrar serverade kall jordgubbssaft i intervaller. En klunk, sedan in igen i full fart med förnyad energi.
Reglerna sa att vuxna inte fick vara med och leka, utan endast följa med sina barn som stöd och hjälpa dem att komma över sin blygsel eller rädsla. Det var rätt många barn som var blyga...eller föräldrar som kände att de behövde stötta sina barn ett par tre gånger i den galet roliga utförskanan. Hahaha.

Kräftor och kräftor

Ett att under hela augusti/september läst om hur Alex Schulman frossat i svenska kräftor, tänkte jag att vi inte skulle vara sämre. Det är vanligtvis ohemult dyrt att köpa nykokta signalsvennisar, men Melanders hade den goda smaken att slutspurta kräftsäsongen med lite trevliga tillbud. 295:-/kg istället för 420:-/kg passade vår hushållskassa mycket bra.
Eftersom vi inte har tillgång till kräftvatten på ett naturligt eller lagligt sätt, så ville jag ändå på något sätt kompensera för denna avsaknad och passade således på att välja ut varje kräfta separat i fiskdisken på Täby Centrum. Jag pekade åt damen bakom disken vilken kräfta som lockade min syn, och hon plockade tålmodigt upp kräfta efter kräfta. Som när man köpte lösgodis i kiollan för veckopengen för hundra år sedan. Mums.
Kräftor kräva snaps som alla vet - varför även ett par isade OP slank ner för att spjälka allt kräftsmör som vi muntert lapade i oss. Med tanke på min frus pågående grossess så var det i och för sig bara jag som fick njuta av denna ädla dryck. Men desto mer istället.
Skillnaden mellan färska, svenska signalkräftor och alla dessa importerade, frysta, kinesiska dysamlare är oerhört slående. Direkt vid första suget är det som om himlen öppnar sig och en änglakör börjar sjunga. Smaken är svindlande. Berusande.
Så från och med nästa år kommer att lämna traditionen att inhämta kräftorna i frysdisken på ICA och istället investera några extra tior i nykokta, färska kräftor. Det är så värt det. Speciellt när man som vi äter kräftor en, eller ett par gånger om året. Slurp!

Motorvärmare

I vårt hem försöker vi hjälpas åt så mycket det går. Vi strävar efter ett jämlikt förhållande. Vissa saker ser dock min fru fortfarande som "karlagöra", medan andra saker skulle hon aldrig överlåta i min vård, t ex tvättning. Inte för att jag inte kan, men hon anser att jag inte gör det på "rätt" sätt. Fråga mig inte vad det är, men jag får i alla fall inte tvätta. Uppdelningen känns helt ok.
När det kommer till "karlagöra" så ingår bl a allt som har med bilen, gräsmattan, husfasaden och elen att göra. Så när vi köpte en ny bil i slutet av sommaren så var det jag som satte upp kravspecifikationen för den. Eftersom vi bor i hus och har tillgång till ström i anslutning till uppfarten så såg jag till att det fanns en motorvärmare i den nya bilen. Det är min fru som utnyttjar bilen mest eftersom hon använder den för att ta sig till och från arbetet. Så i ett försök att öka komforten för henne på morgonen och för att minska slitaget vid kallstarter så har jag nu dragit fram en förlängningssladd till bilen så att motorvärmaren kan användas när det nu blivit riktigt kallt på morgnarna. Det ENDA man behöver komma ihåg dock, är att dra ut kabeln till motorvärmaren innan man kör iväg. Trots att det faller inom kategorin bil och el, så kan det inte räknas till "karlagöra" att påminna om detta. Speciellt inte när det inte är jag som använder bilen.
Igår backade min fru ut bilen som vanligt. Tyckte att det rasslade lite mer än vanligt i singeln på uppfarten. Tittade efter vad som kunde orsakat ljuden. Såg ingenting. Körde iväg. Kom hem igen. Parkerade bilen. Såg ingenting. Gick till dagis för att hämta barnen. Hittade en söndersliten motorvärmarkabel ute på vägen. Oups.
Nu vet vi att en ny kabel kostar 299:-. Jag kommer nu komplettera motorvärmaren med en skylt på ratten: "GLÖM INTE ATT DRA UT DEN JÄVLA KABELN TILL MOTORVÄRMAREN!"

Fruktfall

Vi har tre äppelträd i trädgården. Två av dem ger stora, goda äpplen runt början av augusti. Som saft, äppelmos, äppelmazariner, och råa bidrar de starkt till familjens C-vitaminintag under sensommaren. I år kom det dock inte mer än ett tiotal äpplen på de träden. Mycket dystert när man jämför med förra året. Då tror jag att vi räknade till över tusen äpplen. Antalet insekter, framförallt getingar, var ju mångfalt fler förra året vilket förmodligen är den enkla förklaringen.
Sedan har vi ett tredje äppelträd som tyvärr inte ser lika friskt och vitalt ut som de andra. Det såg inte ut att ge någonting alls heller i år, så jag blev mycket glatt överraskad när det plötsligt började växa hundratals frukter på det i somras. Till skillnad från de andra två, ger detta träd dock höstäpplen. Sura som rönnbär under sommaren och ätbara först en bra bit in i september.
Det lustiga (?) med trädet är dock att alla äpplen blir färdiga på en vecka. Från att vara helt oätliga saker i början av veckan, förvandlas de till söta och krispiga godsaker mot slutet. Problemet är dock att de efter en vecka faller samtidigt till marken. Från en dag till en annan hänger alla äpplen snyggt upp i kronan, för att sedan ligga som en bombmatta på marken. Det gäller alltså att ha en himla god tajming när det gäller dessa äpplen, och i princip varje dag provsmaka dem för att se om skördehåven ska tas fram. I år slarvade jag. För några dagar sedan låg plötsligt alla äpplen på marken. Aj aj. Jag lyckades rädda ett tiotal som hade godheten att hänga sig kvar. De ligger nu framdukade för högtidligt beskådande i köket och avnjutes varsamt och under stor andakt. Det lär dock inte bli något äppelmos i år, den saken är säker.