Fruktfall

Vi har tre äppelträd i trädgården. Två av dem ger stora, goda äpplen runt början av augusti. Som saft, äppelmos, äppelmazariner, och råa bidrar de starkt till familjens C-vitaminintag under sensommaren. I år kom det dock inte mer än ett tiotal äpplen på de träden. Mycket dystert när man jämför med förra året. Då tror jag att vi räknade till över tusen äpplen. Antalet insekter, framförallt getingar, var ju mångfalt fler förra året vilket förmodligen är den enkla förklaringen.
Sedan har vi ett tredje äppelträd som tyvärr inte ser lika friskt och vitalt ut som de andra. Det såg inte ut att ge någonting alls heller i år, så jag blev mycket glatt överraskad när det plötsligt började växa hundratals frukter på det i somras. Till skillnad från de andra två, ger detta träd dock höstäpplen. Sura som rönnbär under sommaren och ätbara först en bra bit in i september.
Det lustiga (?) med trädet är dock att alla äpplen blir färdiga på en vecka. Från att vara helt oätliga saker i början av veckan, förvandlas de till söta och krispiga godsaker mot slutet. Problemet är dock att de efter en vecka faller samtidigt till marken. Från en dag till en annan hänger alla äpplen snyggt upp i kronan, för att sedan ligga som en bombmatta på marken. Det gäller alltså att ha en himla god tajming när det gäller dessa äpplen, och i princip varje dag provsmaka dem för att se om skördehåven ska tas fram. I år slarvade jag. För några dagar sedan låg plötsligt alla äpplen på marken. Aj aj. Jag lyckades rädda ett tiotal som hade godheten att hänga sig kvar. De ligger nu framdukade för högtidligt beskådande i köket och avnjutes varsamt och under stor andakt. Det lär dock inte bli något äppelmos i år, den saken är säker.