Det går mot sitt slut

En månad i detta spektakulära land börjar gå mot sitt slut. När vi kom hit lovade vi oss att vi bara skulle göra det som föll oss in och inte stressa runt för att försöka se och göra allt som man 'ska' göra. Det har verkligen varit så. Vi har haft det fantastiskt bra. Vi har det bra. Vi kommer att ha det bra. Inte bara har vädret varit gott och vinet varit dagligen berusande, men det har varit kul att bott på ett annat ställe och upplevt vardagen där (om än utan att behöva jobba). Vi är priviligerade som kan uppleva sådana här resor. Detta är ett framgångsrikt land. Ändå lever många människor här under ett sådant slit som får mig att lova att aldrig mer klaga på att pendeln är några minuter försenad. Det blir patetiskt i jämförelse. Det känns genant att diskutera sjöstensgolv, induktionshällar och andra lyxproblem igen. Men, jag vet hur det är. Man vänjer sig - som alltid. Jag glädjer mig dock att jag har möjligheten att kunna jämföra min egen situation med hur andra har det. Om än endast på det ytliga planet. Nej, nu måste jag snart tända vår braai igen och njuta av lite gott kött till den nyinköpta pinotagen. Vi har det bra.

I can't believe it's not butter

De utlovade definerna i havet håller sig fortfarande borta - men det är sista gången jag beklagar mig om detta. Har man inte originalet börjar man naturligt titta sig om efter substitut och konstgjorda alternativ. Som Milda ungefär när man inte kan få tag i Bregott med havssalt. Det smakar kanske smaskens, men man vet någonstans att det är inte samma go'a fetthalt och sälta.
Inne i Durban vid hamnområdet ligger uShaka, en välomtalad vattenpark med karuseller, hajar och delfinshower. Man kan till och med simma med exotiska fiskar i ett stort akvarium. Man får en flytväst, cyklop och snorkel, och sedan ligger man och spanar i en halvtimme eller så.
Idag regnar det, vilket inte alls är särskilt märkligt. Januari är nämligen årets regnigaste månad i Sydafrika. Enligt statistiken regnar det elva dagar denna månad. Så trots att det är varmt som i en pizzaugn så håller landskapet sig grönskande och fint med regnets hjälp även nu på sommaren. Eftersom rastlösheten regniga dagar biter sig fast i oss som ett hungrigt lejon i ett zebraarsle, så åkte vi in till vattenparken idag. Eftersom Durban ligger högt upp på kriminalitetens topplista här i Sydafrika låste vi bilen extra noga när vi begav oss iväg. Vi lyckades hitta en parkering som vi trodde var den till parken tillhörande, men som visade sig tillhöra stranpromenaden. Samma strandpromenad som det svenska konsulatet här avrått alla svenska besökare att befinna sig - även på dagtid - med anleding av de frekventa rånen och överfallen på kameranertyngda turister. Med HD-videokameran långt nerstoppad i skötväskans blöjstinna inre för att undvika lystna blickar från det lokala klientelet lyckades vi ta oss till entrén och betalde inträdet. Parken är indelad i Sea World och Wet and wild - den ena själva djurparken och den andra fylld med vattenrutschkanor och pooler. Vi var där för att se djuren. Ett fantastiskt akvarium huserade i magen på ett gammalt fartygsskrov - mycket läckert. Där såg vi havens allsköna djurliv i separata akvaruim, upplevde en hajmatning och avslutande med ett terrarium med ormar, skorpioner, giftgrodor, spindlar och ödlor. Skansen - eat your heart out. Regnet till trots hade ett hudratal personer lyckats ta sig till den avslutande delfinshowen utomhus (under tak) med plats för ett par tusen. Vid frågan om någon ville uppleva en delfindusch så var jag i mitt uppspelta tillstånd inte långsam att tacka ja. Jag och ett tiotal barn fick stå längst fram vid poolen och bli översköljda när delfinerna hoppade och landade precis bredvid. Spridda applåder från publiken. Det kändes som en bra idé när jag nappade på erbjudandet. Blöt och glad rullade vi hemåt. Ungarna somnade efter en minut i bilen och sussade sött hela timmeskörningen hem. Milda fungerar lika bra som Bregott - dessutom kan man bre det direkt när man tar ut det ur kylen. Hoppande delfiner är fina att se på, även om de gör sina konster i en pool.

Borta bra, men hemma bäst

Man vet att man har varit på semester länge när samtliga medlemmar av familjen hänvisar till den hyrda 'beach cottagen' som: Hemma. "Ska vi åka hem nu?", "Jag glömde den hemma", "Vi är snart hemma", etc. Två och en halv vecka har gått och en och en halv återstår. Jag antar att det är ett i-landsproblem att vi får gå på en avvänjningskur när vi kommer 'hem' till kylan igen.

Fyra av fem

När man iklär sig sina kakifärgade shorts, tar vant på sig sin likafärgade tropikhjälm och snör hårt på sina sydafrikanska läderboots från Ben Sherman, så vet man att det är dags att åka på safari. All denna mättade Livingston-mystik fyller varje del av den tidiga morgon när man packar bilen full med kall öl, juice och egenbredda mackor för att köra två timmar norrut mot vildmarken. Hluhluwe-uMfolozi är naturreservatet närmast oss här i Sheffield Beach. Det är en park av respektabel storlek, om än i jämförelse med kungen av parker, Krugerparken, som är stor som England, så är denna ungeför sex gånger tre mil, eller drygt 9000 hektar. Steppliknande områden blandas med snårig buskvegetation och öppet landskap längs de två stora (och ett antal små) floder som rinner genom parken. Maxhastigheten är 40 km/h inne i området så det tar ett tag att ta sig runt. Vi valde därför att spendera nästan två dagar där.
Spända av förväntan äntrade vi parken vid lunchtid och körde förbi den första varningsskylten som berättade att elefanterna som lever här är fruktansvärt farliga och att man vid konfrontation alltid ska hålla minst 50 meters avstånd till dem. Jag beordrades genast av min fru att låsa dörrarna. Vad det nu skulle hjälpa? Men hellre tio arga elefanter i bushen, än en arg Homo Sapien-hona i bilen. Men det kanske var för att barnen inte skulle få för sig att hoppa ut om det blev för tråkigt. Vad vet jag?
Vi körde upp till Hilltop Camp som utlovat trevligt boende. Jag hade dock haft uppenbara problem att boka boendet över telefon hos den trevliga, men på zulu starkt brytande, herren i receptionen. Istället för ett rum hade han bokat in oss i två olika rum. Snabbt ändrat vid framkomst, visade sig att det inte var ett rum utan en rund hydda som vi skulle husera i. Spartanskt och med gemensam toalett, men vi skulle ju bara sova där. Förutom en kyl och en obligatorisk vattenkokare på 'rummet' fanns två insektsprejer framställda, varför jag genast även kollade rummet efter ormar och spindlar. Man vet aldrig.
Tre rundor i bilen hann vi med under våra två dagar - en på eftermiddagen/kvällen första dagen, en direkt på morgonen dagen efter innan frukost, samt en avslutande halvdagstur. Vi var sjukt exalterade när vi såg den första gireffen och zebran. Kameran och filmkameran gick varma. Första dagen fick vi även närkontakt med en noshörning och en afrikansk vattenbuffel. Mäktigt.
Mindre mäktigt men desto mer komiskt var att vi såg ett djur som man sällan talar om att man ska åka på safari för att studera - nämligen dyngbaggen. Längs vägen ibland kom det decimeterstora bollar rullande över vägbanan, och innan vi såg vad de var så såg det ut som om de blåste för vinden. Istället var det stora lortar som framdrevs av kämpande skalbaggar. Med hjälp av bakbenen och vända om, puttade dessa dyngbaggar högarna av efterlämningar till ett för oss okänt öde. Slitsamt verkade det i alla fall - tillräckligt att omnämnas här tycker jag.
Max, som minst två gånger i veckan kollar på filmen Madagaskar, sa hela tiden: "Kolla, en så'n som som Marty!" (zebra), "Kolla, en så'n som Melman!" (giraff). Eftersom det inte fanns mer än ett tiotal flodhästar i hela parken, siktade vi istället in oss på att även hitta "Alex" (lejon) och elefanter. De skulle dock visa vara mer svårfångade än vi kunat ana.
Andra dagen såg vi fantastiskt mycket olika djur: Giraffer (som gick förbi en meter från bilen), zebror, noshörningar, bufflar, impalor (hundratals), kudu, gnuer, babianer, vårtsvin, och örnar. Men inga lejon, eller elefanter...frustrationen började tillta. Det är något visst med dessa två djur. Ett är djurens konung och en köttätande dödarmaskin, den andra är enorm, lunkande djungelhärskare (om än växtätande). När vi andra dagen kommit till slutet av vår planerade rutt i parken hade vi fortfarande inte sett skymten av vare sig lejon eller elefant, men så plötsligt blev vi omkörda av en guidad safaribil. Eftersom de körde fort och utan att egentligen spana ut i djungeln efter djur att se, så anade vi att de hade blivit tipsade av andra guider över radion att det fanns något spektakulärt djur att beskåda lite längre fram. Vi hakade på i full karriär genom den snåriga vegetationen. Till vår stora besvikelse visade det sig dock att de bara skulle möta de andra grupperna safariturister vid ett campingställe längre fram och äta lunch. Förargade och lite snopna stannade även vi och pausade. Jag tog ett snack med guiden som hade kört förbi oss tidigare och undrade om de hade sett något - och de hade de. Både lejon och elefanter bara en kvart från där vi var. En kort kisspaus senare satt vi i bilen igen på väg mot floden, detta kunde vi inte missa. Framme vid flodbädden stannade vi och spanade tålmodigt. Då plötsligt, från tillsynes ingenstans, vankade ett femtiotal elefanter rakt ut ur djungeln mitt ut framför näsan på oss och tog ett svalkande bad i floden, the Black Umfolozi river. Vilken syn! De badade, drack vatten och sprutade lite med snablarna. Obeskrivbart. Detta var dessutom första gången vi vågat oss ur bilen och stod nu cirka etthundra meter från dessa magnifika bestar.
Dock såg vi inte till lejonen och undrade om de hade gått vidare. Jag misstänkte dock att de låg någonstans på vår sida floden och vilade från middagssolen, så vi körde tillbaka lite för att få en bättre vy över vår sida. Mycket riktigt, fyrtio till femtio meter från där vi precis hade stått och spanat på elefanterna, låg två fina lejoninnor i skuggan av ett träd. Tyvärr kunde vi inte se dem närmare än kanske trehundra meter, men det kändes likväl som en seger. Var de andra tre lejonen som guiden hade sett tagit vägen vet jag inte, kanske hade de smugit på oss när vi stod upptagna med kameror och kikare mot elefanterna. Dörrarna var i alla fall låsta resten av turen ut ut parken.
Så av 'the big five' fick vi se buffel, noshörning, elefant och lejon. Det var bara den undslippande leoparden som valde att hålla sin undan den dagen. Kanske nästa gång?
Som avslutning måste jag bara nämna att när vi hade lämnat parken och körde längs huvudvägen som bryter igenom området, så står där en elefant liksom för att vinka av oss. Som vi hade letat efter detta djur och så är det det sista vi ser i och av parken.

Nya ord för alla

Antingen är det något i vattnet här på andra sidan ekvatorn eller så är det så att Ida har passerat 1½ års ålder nu, men hon har börjat att säga nya ord med en väldig fart. Nästan varje dag kommer ett nytt ord över hennes läppar - främst saker som storidolen Max säger - men även väsentligher som 'ko', 'sitta där', och 'gutt' (yoghurt, red.amn.). Naturligtvis tolkat, putsat och ibland översatt av hennes föräldrar, men ändå. Själv glider man omkring i hettan norr om Durban i KwaZulu-Natal-provinsen och försöker komma ihåg nya ord, orter och parker på Zulu-språket. Jag minns knappt om Hluhluwe-Umfolozi är den lokalt producerade läckra korven, en vänlig hälsningsfras, eller namnet på det djurreservat vi planerar att åka till om en vecka eller så. Jag tror att det är det sistnämnda. Där ska vi förhoppningsvis få se "the big five" - up close and personal. Elefant, lejon, leopard, afrikansk vattenbuffel och noshörning. Känns nästan ännu mer äventyrligt än att köra igenom de kåkstäder i miniatyr som finns lite runt omkring här i närheten.

Små fotsteg är de bästa

Som vuxen glömmer man i princip dagligen hur det är att vara barn. Jag vet inte om de flesta tvåbarnsföräldrar känner likadant, men hos oss kan det ibland blir lite för mycket tjat om att inte stöka ner eller att vara försiktig med ömtåliga saker. På vår semester här i Sydafrika har detta dock reducerat till ett minimum - dels p g a att vädret är så bra att den mesta tiden spenderas hemifrån på stranden där det värsta de kan ta i sönder är ilandflutna snäckskal eller på diverse utflykter där skitiga skor är ett grundkrav, dels p g a att vi i princip kan bortse från allt tråkigt hushållsarbete. Här på Afrikas sydhorn är det vanligt bland den vita medelklassen att ha en 'maid', d v s en person (läs: kvinna ur den svarta delen av befolkningen) som alla dagar - utom söndagar - på heltid hjälper till hemma med vardagliga hushållsbestyr såsom diskning, tvättning och städning. Män anlitas också, men då till lite mer tyngre sysslor så som trädgårds-, snickeri-, och grovrengörningsarbeten. Hur som haver, vår hyresvärd har en maid som ser till att hålla rent och snyggt i vår 'cottage'. Så trots att det är ett 'self catering house' vi hyr så behöver vi långtifrån göra allt själva.
Tillbaka till poängen med att man glömmer hur det är att vara barn. Idag var det för första gången dåligt väder - regn, kallt (22 grader) och blåsigt. Det innebar att vi för första gången var tvungna att spendera en större del av dagen inomhus. Vilken skillnad det blev på kidsen. Rastlösa, småbråkiga och klängiga. Barn har ett enormt behov av att upptäcka nya saker varje dag för att blidka sin vetgirighet, och springa av sig allt spring så att det slutar att klia i benen. Vi föräldrar vet självklart detta. Men vi måste fösöka komma ihåg det oftare och vara mer ödmjuka inför det faktum att vardagen inte alltid erbjuder förutsättningar för våra barn att få allt de behöver. Då blir de naturligt lite griniga. Jag vet att jag behöver påminna mig själv lite oftare hur det är att vara barn.

That's no knife - this is a knife!

Vi befinner oss på en kuststräcka längs The North Coast - d v s allt norr om Durban, i princip hela vägen upp till Moçambique - som kallas för The Dolphine Coast. Anledningen till att detta cirka 4 mil långa strand- och delvis klippbetäckta kustband tillskansat sig det namnet är att det frekvent besöks av delfiner och till och med valar. Från vår veranda kan man se dessa djur hoppa och leka i fonden medan man avnjuter en läcker braai på kvällen. Enligt reklamen alltså.
Vi har ännu att uppleva detta skådespel, men varje dag tar vi fram kikaren och spanar ut i havet och hoppas. Förresten är det märkligt att tänka sig att nästa landmassa man kommer till - skulle man sätta segel och styra rakt ut mot randen - är sydpolen. Här är det så varmt och där är det ju så kallt - fast det är klart, det är en bit dit. Max har sannerligen blivit en hejare på att hantera kikaren. Han springer in och tar den i sängbordslådan, hänger remmen runt halsen för säkerhets skull om i fall han skulle tappa den så att den inte drattar i backen, och spanar vant ut i Indiska Oceanens blåa vågor.
Så i brist på havslevande däggdjur bläddrade vi igenom lokaldelen i jaken på ett spännande utflyktsmål där vi kunde uppleva lite lokal fauna. The Crocodile Creek gjorde storstilad reklam och sålde in sig direkt. Vi hade inte höga förhoppningar på stället när vi satte oss i bilen för att köra den halvannan mil till reptilinhängnaden som det handlade om. Hittlills har dock nästan allt vi trott var dåligt, visat sig vara över förväntan, så även detta. Väl framme blev vi således åter mycket glatt överaskade när vi möttes av en riktig krokodiljägartyp, med croc skin-boots, en halvmeterskniv i bältet, ett jättestort bettärr tvärs över skenbenet, samt två pekfingrar som båda slutade vid första falangen. Instant respect.
Vi fick kela med en liten tvåårig krokodil och hålla den. När vi besökte de större reptilerna fick vi även erbjudande om att rida (!) på en aligatorhona som 'Mick Dundee' garanterade var snäll. Jag kände mig dock som en perfekt måltavla i mina flip-flops och tackade därför vänligt med bestämt nej tack. Ett par tusen krokodiler hade de inhängnade i parken som såldes som skinn eller i undantagsfall till zooparker runt om i världen. Vi kollade även in deras kaniner, apor, sköldpaddor och ormar. Barnen tyckte att 'The Black Mamba' såg snäll ut, men frun och jag kunde se i dess kaxiga ögon att den trots sin slankhet visste att den var en av världens farligaste ormar och att den gärna skulle hugga till om det oblattunna glaset mellan oss skulle ge vika. Brrrrr.

Bränt barn flyr elden

Något slarviga föräldrar hade endast Nivea Sunblock for Kids SPF25 på sina barn under den halvtimme/trekvart vi var nere på stranden igår. Ida som verkar ha mycket tåligare hud än någon annan i familjen klarade sig utan problem. Max däremot - med sin Barnalbyl-färgade hudton - blev lite rödare än vad som kan anses kosher i Allt om barn. Idag blev det därför en dag i skuggan för hans del, samt en tur till affären för hans föräldrar för att investera i SPF40 ('nothing will get through this sucker'). Nu jäklar! Som tur var visade sig hans bränna inte vara så farlig som vi först trodde. Rodnaden la sig fint till ro under dagen. Max själv verkar i alla fall nöjd med att ha kollat på Superman tre gånger i följd under eftermiddagen. Imorgon är det stranden igen, och kanske en tur till krokodilfarmen som ligger några kilometer härifrån. Hepp!

Nu är det lagom!

Utan att överdriva så är värmen verkligen lagom. På dagen - just nu - så liggen kvicksilvret och pendlar mellan 25 och 35 grader, i vattnet c:a 25 grader, och på natten är det mellan 20 och 25 grader. Alldeles lagom hela tiden. Om det blir för varmt kan man bara ta en 5-gradig öl ur kylen och svalka sig lite. Så blir man sådär lagom mjuk och fin. Perfekt. Lagom!

Igår när hela familjen låg på stranden så kom det en kvinna gåendes i vattnet med en hink. Anledningen till att vi la märke till henne - förutom att hon bar en plasthink - var att det är svårt att missa någon som kommer gåendes på stranden. Vi är ju som tidigare nämnts i princip ensamma här. Närmsta sällskap är kanske 200 meter bort. Hur som helst så gick hon i vattenbrynet och samlade musslor (ren spekulation, vi vet inte) och för att ha båda händerna fria så bar hon såklart hinken på huvudet. Inte ofta man ser det i Stockholm vill jag lova.

Framme vid stranden!

Äntligen är vi framme vid Sheffield Beach och vårt hem de kommande tre veckorna. Huset (cottagen) är över all förväntan och vår strand är galet fin. Nästan inga människor alls, kanske fem tio personer på hela stranden. Det är tidvatten vilket gör att det formas 'tidal pools' som är varma och grunda för barnen att bada i. Sen på eftermiddagen kommer vattnet tillbaka och dränker halva stranden igen. Mycket läckert!
På terassen står naturligtvis grillen och vi tänker använda den varje dag om vi kan.
Eftersom säkerheten är sån't stort fokus här i Sydafrika är vårt hus naturligtvis utrustat med både högt staket och larm. För att öka säkerheten på natten så har vi dessutom ett larm på terassen som vi kan sätta på som triggas om någon närmar sig huset. Känns galet, men bra. I morse fick vi en snabb väckning då larmet på terassen startade tjuta (högt som f-n!) klockan 06.30. Vi for upp och undrade om vi höll på att bli överfallna, men det var nog bara markisen som råkat fladdra upp och komma ivägen för sensorn. Två av oss lyckades i alla fall att somna om, men min stackars fru och son vågade inte riktigt somna och gick upp lite tidigare än planerat. Får se om vi sätter larmet ikväll...

Lesotho and the bergs

Efter en ganska medioker middagsupplevelse i Sani Pass Hotel så gav vi oss iväg på en äventyrlig resa upp i bergen mot Lesotho. En och en halv timmes bilresa senare där 4-hjulsdriften verkligen fick visa vad den gick för, så kom vi äntligen upp för det sista krönet, betalade 8 rand för 'road fund' och satte oss på Afrikas högsta pub. Två kalla öl senare och en mycket bra lunch så begav vi oss åter ner till Sydafrika med vår Mitsubishi Colt.
Trots att 'vägen' var hur bumpig som helst och barnens huvud kastades från sida till sida under halvannan timmes tid, så lyckades båda barnen faktiskt att sova under större delen. Helt galet - med skönt för oss lite äldre i bilen.
När vi väl kom ner till den lite flackare landsbygden körde vi - uppspelta av att vi lyckats bestiga ett berg med bilen - en back-road till motorvägen. Halvvägs in ångrade vi oss faktiskt p g a vägens extremt dåliga standard. Ok att det var en grusväg, men storleken på 'gruset' var 5-10 cm. Trötta av allt skumpande fick vi dock en nytändning när plötsligt en apflock (babianer) kom springandes över ängarna och vägen. Helt galet. Det kändes verkligen att vi var i Afrika!

Mot Sherwood-skogen!

Efter fem dagar på vårt B&B är det dags att rulla vidare. Igår åt vi gott hos våra vänner, stek med Knorrs Bearnaise-sås som spolades ner med Bellingham Pinotage 2005. Vårt bröllopsvin! 40 kr flaskan på finvinavdelningen. Livet är bra.
Efter rekommendation ska vi upp till 'the bergs' och utnyttja 4-hjulsdriften på bilen vi så snällt fått låna av Dave och Maria medan vi är här. Jag bokade en natt på ett resort uppe i bergen precis på gränsen till Lesotho. Det ska bli coolt. På vägen dit kommer vi att passera lite olika samhällsgrupper - landsbygd där nästan bara svarta bor och där vägarna är slitna och man får passa sig för löst springande getter och kor, för att sedan innan bergen komma in i farming land där bara vita bor och där allt är fint underhållet och välskött.
Om jag lyckas övertala min kära fru ikväll så hyr vi en barnflicka som vaktar barnen sova medan vi själva njuter av den 4-rättersmenyn som ingår i de 540 kr/vuxen vår lyxiga familjesvit kostar.
Dave visade igår hur man byter hjul på bilen om vi får punka uppe i bergen. Hoppas inte, hoppas inte...

Hot 'n wet

Fyra dagar efter ankomst har det trådlösa nätverket på vårt B&B äntligen visat livstecken igen.
Flygningen gick över förväntan faktiskt - i alla fall om man lägger in i beräkningen att vi hade två småttingar med oss. Inte mycket skumpadrickande alltså, mer konstant damage control. I Frankfurt lyfte flyget en timme sent p g a att drivorna med is som hängde från vingarna var tvungna att avlägsnas. Det var tydligen viktigare än att vi skulle komma fram i tid! Max var i a f överförtjust när kranbilen dränkte in planet i glykol så att det rök och fräste.
Sen väl på planet somnade Max mitt i en tugga delikat pasta och sov gott och väl hela resan. Guldstjärna. Ida däremot valde att vrida och vända på sig i princip hela natten. Klockan 04:15 fick jag henne äntligen att somna i famnen och vi kunde alla få tre timmars sömn innan de tände kabinen för frukost. Zzzzz.
Så väl framme i Jo'burg var vi inte bara en timme sena utan även obeskrivligt trötta. Dock hade vi inte tid att bry oss så mycket om det då eftersom vårt inrikesflyg som skulle ta oss till slutdestinationen Durban inte skulle vänta på oss om vi kom sent till check-in. Vi lyckades dock ta oss igenom passkontroll, tull och tvärs genom flygplatsen och checka in med goda 10 minuters marginal. Tredje flyget på mindre än ett dygn kändes bekant för barnen. De hade redan börjat undra om vi inte skulle göra andra saker än att flyga på semestern.
Vår vän Dave hämtade oss på flygplatsen och medan bilmotorn kämpade sig upp för backarna mot Bothas Hill så undrade Max om vi inte skulle vara framme i Sydafrika snart. Vi var lite frågande men förklarade att vi faktiskt var framme nu och att faktumet att det var 35 grader varmt borde vara bevis nog, varpå han snabbt klokt frågade "Men var är lejonen då?". Vad svarar man på det?
De senaste dagarna har vi badat vid poolen, hängt med våra vänner, haft en liten braai, kört på några turer för att lära oss hitta och öva på vänstertrafik, och bara njutit av att det är mellan 26-35 grader här (20-24 på kvällen).
En liten kort sak till bara - igår var det enormt tryckande väder. Så sent på kvällen rullade in det värsta åskväder jag varit med om sedan det i Vejby i mitten av 80-talet. I över en timme var det som ett raketanfall här. Regnet vräkte ner och en gång slog det ner precis i närheten då BLIXT-PANG kom precis samtidigt. Min kära fru krossade nästan min hand så hårt hon kramade den.

Business Class

Lilltjejen åker fint på bagagevagnen i väntan på att Gate 6A till Frankfurt ska öppna. Den obligatoriska rökiga whiskyn är inhandlad och vatten-på-andra-sidan-säkerhetskontrollen för 60 kr litern är uppdrucken. Now boarding!

All my bags are packed and I'm ready to go

Så ja, då var det packat och klart. Taxin kommer om en timme och sedan är det bye-bye kyla och hello-hello värme. Talade med våra kära vänner i Sydafrika igår och de hade haft det lite kyligare de senaste dagarna. Kvicksilvret hade krypit ner till frostbitna 23°C. Brrrr. Får packa en långärmad tröja.
Micron plingar och lunchen är klar. Sista svenska köttbullen på ett tag. Gott kött och Pinotage-viner i fyra veckor - hurra!
Grannen har fått en matkasse full med mat precis. Kylen måste ju tömmas. Ska inte göra misstaget som en kär vän gjorde när han stängde igen lägenheten över sommaren och stängde strömmen för att spara in lite extra. Frysen såg ut som en regnskog av mögel efter sommaren vill jag minnas. Tyvärr var lukten inte lika tallbarrsdoftande. Ja ja. Nu kör vi!

Packning pågår

Äntligen är det bara en dag kvar till vår efterlängtade "bröllopsresa med barn" till Sydafrika och värmen. Kläderna ligger utlagda på sängen i små Monica-perfekta högar. Datorn/iPoden är laddad med filmer och sitcoms till barns och föräldrars kommande glädje.
Annars är det svårt att packa för en månad borta där temperaturskillnaden jämfört med hemma är som en lätt feber för tillfället, 38 grader (-13°C hemma, 25°C borta). Det svåra är inte att packa för mycket. Utmaningen ligger istället att få plats med bad-, safari-, restaurang- och hänga-hemma-kläder i en och samma resväska. Det kanske blir två väskor...? Sonen har packat sin nya rullväska med det mest väsentliga i alla fall: Några favotit-DVD-filmer, två nummer av Hänt Extra, och naturligtvis Stålmannen-dräkten som kom med tomten. Allt för en lyckad 18-timmarsresa!

Det hela börjar lite kallt

Dagen innan var det inte alls så här. Jag hade tagit barnen i tvillingvagnen, spänt på mig långfärdsskridsokrna och stuckit ut på Brunnsviken och njutit av klarblå himmel, is svart som natten och varsin traditionsenlig clementin uppe vid kanten av Bergshamraleden.
Upplevelsen gjorde att jag även idag testade skrillorna - andra gången på två dagar. Denna gång utan barn och barnvagn, men med hitresta föräldrar som sällskap. Edsviken bjöd på mycket fin is, med endast ett puder av nysnö som dekoration. Himlen självklart klarblå. Halvägs ut ville dock vädergudarna skoja lite och det resulterade i tungt snöfall och igenisade ögonlock. Vid landstigningen skingrades molnen och himlen blev åter blå. Ja, ja. Nästa gång tar jag med kidsen ut igen - de verkar kunna blidka vädergudarna bättre än jag.