Fysikt förfall

Min älskade svägerska - mångårigt utbildad kiropraktor - rättade idag till en liten låsning i höften som jag får lite då och då. Låsningen visar sig som intensiv, knivskarp smärta i vänster knä när jag t ex joggar en sväng (som man gör nu på semestern för att dämpa ångesten att ännu ett år missat att gå ner de där extra kilona inför badsäsongen). Samma upplåsningsbehandlig genomfördes senast för ett par år sedan, och genom (för mig) någon slags magi kunde jag redan efter ett par dagar åter springa långa turer utan ett uns känning i knät. Magiskt. Nu väntar lite daglig stretching för att hålla igång rörligheten - man är uppenbarligen inte tjugo år längre - men det är det tvivelsutan värt.

Så med både en allmänläkare och en kiropraktor i familjen känns det medicinska omhändertagandet hyfsat säkrat. Men med ett trähus i Stockholm och ett skånskt sommarhus, också det i trä, så känns det nu viktigt att börja rikta blickarna mot andra åtråvärda tjänsteleverantörer och knyta dem till sin närhet. Jag talar naturligtvis om snickare. Det måste ju vara ett optimalt komplement till familjens palett av fysiska fixare. Lillbrorsans flickväns pappa är väl snickare? Han mottas genast med öppna armar!

Så om ett eller ett par år när den första tillbyggnaden står klar, sluts så cirkeln med att alla inblandade åter måste omplåstras av allmänläkaren för diverse byggnationsskador och sedan behandlas av kiropraktorn för ömma ryggar. The circle of family life!

Max bloggar

Varför bara skriva OM barnen när de faktiskt kan blogga själva? Följande vill sonen Max förmedla när vi sitter och tittar ut över ett regntungt Öresund:

"Jag saknar Emil - för han är längre bort än mig. Emma och Svante och Erik är mina storflickor och storpojkar, alltså de som är större än Emil. De är också mina kompisar. Slut."

Det behöver alltså inte vara svårare att uttrycka vad man funderar på. Tänk vad man har att lära!

Syskonkärlek

Jag visste att det fanns en anledning att skaffa mer än ett barn! Ok att de två kivas och rivs lite då och då, men på senare tid har det hänt något magiskt. Plötsligt går de små liven iväg och bara leker själva - jo, helt själva. Vi sitter kvar vid frukostbordet och dricker morgonkaffet i lugnan ro och läser tidningen och hör på kvittret från vardagsrummet. De bygger med klossar, konstruerar små kojor som de myser i, och tar fram pennor och block och ritar tillsammans. Storkillen berättar sagor och tröstar lugnande lillsyrran att det "faktiskt inte finns några monster på riktigt". Så dagens tips till de som funderar på att skaffa ett syskon till sitt barn - just do it!

Gårdagens uppmaning kom förresten från min fyraåring när jag läste godnattsaga och han låg och klappade mig på min något långhåriga haka - "Pappa, imorgon måste du raka dig...faktiskt!". Dags för sommarens slutspelsskägg att ryka med andra ord.

Beslutsångest

Jag har inte riktigt bestämt mig om bloggen ska fokusera på familjehändelser eller om jag ska tillåta mig tycka till om saker och ting som händer runt omkring mig. Risken med det senare är ju naturligtvis att den blir väldigt politisk och åsiktstung - något som de flesta tröttnar på ganska snabbt. Men, samtidigt är det ju många saker som händer runt om en som småbarnsförälder och husägare som påverkar en mycket, som gör att man reagerar kraftigast, och som sedan spiller över på ens familjeliv; kommunala reglementen som gör att vi föräldrar riskerar förlora rätten att laga mat åt våra och andras barn på dagis, domslut som prejudicerar att man inte åker i finkan bara för att man skyddar de sina mot galningar, och så vidare. Det hänger liksom ihop. Vi får se...

Benen är fulla med spring!

Barnen har gått sin sista dag på dagis för terminen, solen skiner och receptboken på geggamoja gås igenom. Om du saknar ett bra recept på geggamoja - fråga en två- eller fyraåring! Med nya leksakstallrikar, vispar och slevar från födelsedagen blir festen total när man får jord och vatten av mamma att blanda utan restriktioner eller förordningar att inte spilla. De ville knappt gå in till middagen, och vi fick lova att inte hälla ut "kakan". Den stod och jäste fint över natten tror jag. Smaskens!

Halvdold sexism

Jag är sannerligen ingen expert på området, så när jag - och många med mig kan jag gissa - tänker på sexism i samhället får jag upp bilder på tydliga, på gränsen till absurt uppenbara, situationer där män behandlar kvinnor som mindre duktiga eller mindre värda. Ofta kryddad med någon typ av löneskillnadsdiskussion så klart.
Men verkligheten är naturligtvis mer subtil. Förutom att situationen i sig inte behöver vara glasklart förfördelande, behöver det ju inte vara män som behandlar kvinnor sämre - det kan vara kvinnor som behandlar män ojämlikt. Eller ännu mer komplicerat att man behandlar det andra könet bättre än det förtjänar. Jag fastnade för detta i Paulina Neudings artikel (SvD, 3 juli 2009), "Grundlurad, sedan utsatt för klasshat" där hon skriver om hur LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin behandlades när hon sa att det inte var hennes fel att pensionsavtalet för AMFs förre VD skrevs som det gjordes - och vi alla trodde henne - trots att hon var en av de ytterst ansvariga. Jag håller med Paulina att det är gravt sexistiskt att vi i den situationen "inte förväntar oss mer av en kvinna än att hon är lite vimsig."
Nej, jag tror högre om kvinnor. Dem jag ser upp till mest i min egen närhet är för katten kvinnor. Lika rätt och lika ansvar.