Fysikt förfall

Min älskade svägerska - mångårigt utbildad kiropraktor - rättade idag till en liten låsning i höften som jag får lite då och då. Låsningen visar sig som intensiv, knivskarp smärta i vänster knä när jag t ex joggar en sväng (som man gör nu på semestern för att dämpa ångesten att ännu ett år missat att gå ner de där extra kilona inför badsäsongen). Samma upplåsningsbehandlig genomfördes senast för ett par år sedan, och genom (för mig) någon slags magi kunde jag redan efter ett par dagar åter springa långa turer utan ett uns känning i knät. Magiskt. Nu väntar lite daglig stretching för att hålla igång rörligheten - man är uppenbarligen inte tjugo år längre - men det är det tvivelsutan värt.

Så med både en allmänläkare och en kiropraktor i familjen känns det medicinska omhändertagandet hyfsat säkrat. Men med ett trähus i Stockholm och ett skånskt sommarhus, också det i trä, så känns det nu viktigt att börja rikta blickarna mot andra åtråvärda tjänsteleverantörer och knyta dem till sin närhet. Jag talar naturligtvis om snickare. Det måste ju vara ett optimalt komplement till familjens palett av fysiska fixare. Lillbrorsans flickväns pappa är väl snickare? Han mottas genast med öppna armar!

Så om ett eller ett par år när den första tillbyggnaden står klar, sluts så cirkeln med att alla inblandade åter måste omplåstras av allmänläkaren för diverse byggnationsskador och sedan behandlas av kiropraktorn för ömma ryggar. The circle of family life!