Snöyra och en sprakande brasa

Efter en natts snöande och kall vind så klarnade det upp idag på morgonen och kvicksilvret stabiliserade sig runt noll grader. En perfekt söndag för att ta ungarna på varsin pulka och bege sig till den närbelägna backen. Denna backe måste för mina barn te sig lika lång och brant som de små kullar vi kallade diverse skräckinjagande namn i den lilla ort i Skåne jag växte upp i. "Y:et", "I:et", "branta stupet", etc. Livsfarliga pister.
Backen är kanske 40 meter lång - men för mina barn var den vid första åsynen en oövervinnerlig, snötäckt brant. Så för att mjuka upp lite tog jag upp lillkillen i pulkan cirka tio meter upp i backen. Utför med ett halvglatt rop åkte han ner i knapp styrfart. "Aldrig att vi går upp på toppen!" var sonens första kommentar, "Det är dödsfarligt!". Dock visade sig - som alltid med barn - att den svindlande och skräckblandade förtjusning som uppstår när man susar ner för en snö- och istäckt backe i en plastpulka gör att kroppen genast börja skrika efter mer. Snö är beroendeframkallande! Efter bara två åk så bar det upp till toppen, och efter ett par provåk därifrån med mig där bak på pulkan, så satte han sig själv i pulkan och dundrade, med ett skratt som fick hela kroppen att bubbla, ner för backen till en påhejande mamma och lillasyster. Sedan var det repris på repris i en dryg timme innan det var dags att bege sig hemåt igen för lite värme och lunch. Han var så klart stolt som en tupp att han åkt själv hela backen!
Medan lunchen värmdes så passade de små liven på att krypa ner i en sovsäck framför den nytända brasan och mysa lite. Spraket från brasan tinade oss snabbt och fick oss att längta till nästa gång vi kan gå ner till "Stora stupet" och våghalsigt slänga oss i dödsförakt ner mot den snötäckta avgrunden. Kanske plockar vi fram skidorna nästa gång?

Prinsen och pärlan

Min älskade son har fram till nu varit ganska känd för sin försiktighet och att han är så klok för sin ålder. På gränsen till lite feg kan säkert vissa tycka. Igår visade han dock prov på stort mod och en aning dumdristighet. I alla fall om han hade varit vuxen. Nu antar jag att vi får kalla det för ren juvenil nyfikenhet. Han stoppade nämligen upp en pärla i vänster näsborre. Slurp så var pärlan borta. Jag kan bara anta att han undrade om den fick plats där. Det fick den. Med råge.
Jag läste någonstans att en svensk man i övre tonåren håller någon typ av svenskt rekord efter att samtidigt ha lyckats stoppa upp ett tjugotal enkronor och kanske hälften så många femkronor i näsan. En indianpärla var således knappast att anse som något rekord. Likafullt tyckte Sjukvårdsupplysningen att detta med en pärla i näsan på en tre och ett halvt-åring måste anses akut och att han utan hast måste undersökas och få pärlproblemet åtgärdat. När min son och fru väl var framme en halvtimme senare på Öron-, näsa-, halsakuten på KS, fick de träffa en mycket sympatisk och pedagogisk kvinnlig läkare. Min lille hjälte var mycket tapper och bara lite nervös när hon - mycket försiktigt - körde upp ett litet kameraspröt i snoken på honom på jakt efter den försvunna gröna plastbiten. Det visade sig dock att skatten redan hade begett sig ut på en ny äventyrlig resa - denna gång genom tarmarna. Han hade helt enkelt redan svalt pärlan. Skönt! Han var dock själv inte helt nöjd med hur undersökningen hade gått. På läkarens uppmaning att sitt helt stilla medan hon opererade med fiberoptiken i näshålan, så hade han "rört ena tummen lite". Kanske något överdrivet självkritisk ibland...
Väl klara och på väg ut från akuten, påträffade de en herre som uppenbarligen gjort sig ordentligt illa i näsan. Han satt med näsfixerande bandage och ett stort plastförkläde hängande som en gigantisk haklapp. Den något bisarra uppsynen fick sonen att genast fråga mannen varför han såg ut som han gjorde, varpå mannen lika artigt svarade tillbaka att han hade skyddsplasten för att inte bloda ner sina kläder. Med vidöppna ögon tog min son min fru i handen och började gå mot utgången - men efter bara någon meter frågade han henne gravallvarligt (högt och tydligt så att alla kunde höra): "Ska han dö nu?"
Jag hoppas att detta var den sista pärlan-i-näsan-föreställningen på ett tag.

Bror är stor

Grattis till min bror och hans fru som gifte sig idag. Jag älskar bröllop. Mycket bra fest - synd att de missar kvällens Melodifestival. De älskar schlager, det märks på spellistan här i alla fall. Puss bror med fru!

Krupp - ofarligt men ytterst obehagligt

Igår natt vaknade sonen precis när vi skulle lägga oss med sin första kruppattack. Jag har läst och hört om många andra föräldrar som har barn som fått krupp. Det går dock inte att föreställa sig riktigt hur det påverkar en som förälder när ens barn plötsligt vaknar upp i panik, gråtandes och skärrat, och knappt kan få luft.
Efter berättelser från kollegor och vänner så visste jag att man ska försöka lugna barnet och hålla det upprätt/sittandes, men det är inte helt lätt att exekvera samtidigt som man försöker hålla ett samtal med larmoperatören på 112. Iförd endast t-shirt fick jag efter uppmaning ut honom invirad i ett täcke i den kalla, och torra, februariluften. Eftersom det var första gången han fått krupp så skickade de en ambulans för säkerhets skull. Det är långa 20 minuter när man sitter med ett barn i famnen som låter som en blandning av en vårbalstrött, bakfull student i Lund efter fem dagars festande, och en gammal sliten hund som tappert försöker skälla trots att glansdagarna sedan länge är förbi. Knappt någon luft tycks fylla barnets små lungor.
När ambulansen väl kom fram så var ambulanssjukvårdarna lugna och förklarade att det inte var någon fara med sonen och att de skulle ge honom behandling i bilden - direkt på plats. Det vi dock inte visste var att ambulansen skulle köra in honom och min fru som också satt i den, till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, för observation. Så innan någon av oss visste ordet av så satt min fru, endast iförd pyjamas och en dunjacka, utan plånbok eller mobiltelefon, i en ambulans halvägs in till sjukhuset. Mitt i natten.
Efter ett tag lyckades hon dock ringa hem (det visade sig att mobilen faktiskt låg i jackan) och meddela att allt var ok med sonen och att jag snart kunde komma och hämta dem.
Nästa gång kommer vi ju att vara beredda på hur krupp - denna virusinfektion på struphuvudet och övre luftrören - yttrar sig. Det är inte farligt, och det finns tre bra behandlingsmetoder som man själv kan administrera: Kall luft, upprätt läge och en lugnande förälder som säger att allt kommer att bli bra.
Still, krupp sucks!

Syskon trivs bäst tillsammans

Barnens farmor och farfar är på besök en halv vecka med anledning av min brors bröllop i helgen. Ska bli roligt! Farmor och farfar, samt min yngste bror huserar på vinden vilket är en mycket bra lösning för alla. De får ett helt eget rum där de kan dra sig tillbaka när det behövs och vi slipper flytta ut ungarna från deras rum och in till vårt för att få plats med extra sovplatser. 10 poäng till inredda vindar. Det är möjligt att snön smälter snabbare från vårt tak än från grannarnas nybyggen, men det är värt varenda krona i den lilla extra värmekostnad det innebär.
Nu är det 'tyvärr' så att våra barn, efter vår semesterresa, lagt sig till med ovanan att vakna mitt i natten och komma trippandes - eller förväntas bli hämtad - in till oss och vår säng. Det känns inte modernt alls. Jag och min fru har ju precis fått vår säng tillbaka efter spädbarnsåret. Fast, jag måste erkänna att det är rätt mysigt att vakna med en spark i solarplexus, levererad av en snarkande liten sessa med storlek 22 i skor. Det verkar till och med vara så ibland att de inte nöjer sig med att komma in ensamma till oss - när de märker att syskonet inte ligger bredvid så blir det genast lite ängsligt och gnälligt. Alla i familjen ska helst ligga tillsammans och somna om. Bildbeviset är från Sydafrika, men skulle lika gärna vara taget igår natt.

Live från dagis!

Idag är det dag tre av tio på Idas inskolning. Det visar sig snabbt att hon, i likhet med sin bror i hennes ålder, inte är helt bekväm med den rådande kylan. Gnäll och kink ute, byttes mot glädje och nyfikenhet inne. Sedan har vi världens bästa dagis. Alla fröknarna är så underbara så att man bara smäller av. Jag tror jag stannar lite längre här och njuter lite av att omges av fem Florence Nightingales af Sollentuna.