1 + 2 = 3

Dagen för ultraljudsundersökningen i graviditetsvecka 18 var idag. Det är då man för första gången gör en helscanning av fostret för att se att hjärna, hjärta, magsäck, njurar, urinblåsa, gom, händer, fingrar och ben sitter som de ska.
Något stressade efter parkeringsutmaningarna i centrala Stockholm, kastade vi oss in på Mamma Mia:s MVC på Östermalm efter lunch, precis i samma ögonblick som ultraljudsbarnmorskan ropade upp oss. Eller ja, min frus namn. Min uppgift i det hela är ju redan sedan många veckor avklarad. Jag behövs ju inte riktigt lika mycket i processen längre. Enligt barnmorskan i all fall. Jag blir dock högljutt tilltalad när det kommer till barnets kön. "Det är det DU som bestämt! Det vet du väl?" Lite lagom anklagande så där, i fall den övriga familjens önskan beträffande kön inte skulle infrias. Jo, men det var ju inte riktigt så att jag plockade ut ett gäng tjej- eller killsimmare vid tidpunkten för barnets avlande och BESTÄMDE vad det skulle bli, vilket lätt blir intrycket när jag sitter nedstirrad under undersökningen.
Allt såg i alla fall mycket bra ut! Skönt! En sak mindre att vara nervös över - nu väntar väl nästa bakom hörnet. I samband med undersökningen frågade vi efter barnet kön också - och det visar sig att vi väntar en liten flicka! Storebror som önskat sig en lillasyster till fick sin önskan uppfylld. Vi är jätteglada naturligtvis!
På frågan hur säker hon var på att det blir en tjej fick vi svaret: "när jag tittar här, mitt upp mellan benen, så hade det dykt upp en stor snopp om det varit en kille". Just det, en STOR snopp. Vidare, "här ser jag istället blygdläppar som två små streck, men de blir puffiga kuddar om några veckor". Hrrmmptf. Det är min dotter du talar om! Det hade räckt med "Det är ett flickebarn herrskapet väntar."

Sommarhöst

Det är ju i princip sommarvärme! Sitter i hammocken...eller på marken på den platsen där vi borde ha en, och tittar på tvätten som vajar på tork. Det är knappt 20 grader i skuggan och kylan från i somras känns avlägsen. Jag har länge varit avigt inställd mot att placera en hammock i trädgården. Föräldrarna har en, flera nära vänner har en, men jag tycker inte att de är särskilt snygga. Helst skulle jag vilja ha en sån som man ser i amerikanska filmer - två upphängda parkbänkar mittemot varandra som gungar tillsammans. Jag har faktiskt surfat runt lite och hittat några snygga ritningar på en, men inser samtidigt att den skulle ta allt för stor plats. De är inte små.
Jag har således börjat kolla runt lite på hammockar istället. Inte för att jag egentligen vill, men varje gång som idag när det bästa av allt hade varit att sakta vagga fram och tillbaka i solen så inser jag att hammockar är ganska snygga trots allt. Jag vänder kappan efter vindriktningen och prioriterar mysigt trädgårdsgung framför estetisk fulländning. Jag längtar redan till våren och min nya hammock.

Bollskola

Att som förälder idag inte hjälpa till att aktivera sina barn känns ibland att likställt med barnaga. Nja, kanske inte riktigt så hårt, men man är definitivt ingen toppförälder. Annat var det på min tid, då fick vi själva gå en mil i meterdjup snö i minus 30 grader för att få kicka lite boll. Typ.
Eller var det så att vi också vuxit upp med föräldrar som hjälpt oss lite på traven för att väcka intresset för idrott, sport och en aktiv fritid? Självklart är det så, det känns bara så välorganiserat idag. Det är lappar på dagis, snack bland föräldrarna, ansökningsformulär på webben och inbetalningskort med dröjsmålsränta i fet stil. Har det blivit för uppstyrt?
Eftersom jag bodde Lund under mina första levnadsår så spelade jag naturligtvis handboll i LUGI. Ett par år spelade jag nog, men sedan när vi flyttade utanför stan så svalnade mitt intresse. Eller kanske mina föräldrars intresse.
Min poäng är i alla fall att sedan dess, jag var cirka sex år, så var det inte så mycket curlande vilka aktiviteter man skulle hålla på med. Inte som jag minns det i alla fall. Man kickade lite boll på grusplanen och gick på lite träningar. När man inte gjorde det var man ute och cyklade, sköt pilbåge på ängen, eller byggde kojor. Föräldrarna körde inte omkring en för att man skulle hinna med att fylla fritiden till bredden.
Nej, nu är sonens bollskola slut. Dags att köra hem och öva lite cykling med honom.

VAB och jobb hemma

Dottern är febersjuk och således hemma från dagis idag. Ja, jag säger dagis. Det är bara till fröknarna på dagis jag säger 'förskola'. Om jag kommer ihåg det, det vill säga. När jag glömmer bort mig, det händer, och råkar säga dagis brukar fröknarna direkt sätta in förskola i en mening så att jag lagom subtilt ska förstå att jag precis trampat i klaveret och i princip smutskastat deras arbetsplats. "Ida hade det bra på f-ö-r-s-k-o-l-a-n idag", säger de och ler lite svårtolkat.
Min dotter och jag är annars väldigt lika varandra när vi är sjuka. Båda gillar att sova mycket, inte äta alls, och tala i korta, sluddriga och delvis osammanhängande meningar. "Jag...vill...so..va.....inte äta...sen...var e min mamma?...pappa?" Ni förstår.
Hennes sänkta tempo gör dock att jag kan sitta i köket hemma och jobba på nästan som vanligt. Trådlöst är kungligt! Skillnaden mot kontoret i stan är att solen lyser vackert in här genom sekelskiftesfönsterna, rådjuren står och mumsar på några nedfallna äpplen i trädgården och det enda bullret som hörs är när skolungarna åker skateboard förbi på gatan utanför på rasterna. Annars är det som vanligt. Jobb, jobb, jobb.

iPhone

Jag har för övrigt fått iPhonen att fungera med Blogger så nu lär uppdaterandet sätta fart! Ambitionen måste vara att kunna försörja sig på detta, eller i alla fall få chansen att intervjua kändisar på MTV-galor. Typ.

Mussvansar

Det är både för- och nackdelar med en bra espressomaskin med tillhörande proffskvarn på jobbet. Det uppenbart positiva är ju naturligtvis att man får i sig några jäkligt smaskiga koppar java på vardagsdagarna. Problemet är dessvärre att man blir lite svagt bortskämd. Ett resultat av detta är att jag numer aldrig tar en kaffe efter lunchen ute - inte när jag vet vad som väntar på kontoret krönt av tjock crema.
Ett undantag finns faktiskt och det är helgmorgnar hemma. Det är som tur är fortfarande oslagbart med nybryggt Skånerost med en skvätt mellanmjölk till frukostlimpan. Mums. Till dess njuter jag av den mussvanstjocka, svartbruna strålen som bildar dagens femte espresso. Belissimo!

Köpekakor, nej tack

Ok att man kan baka pepparkakor till julen, i alla fall om de görs från en sådan deg man köper på tub. Så huslig hinner man inte vara till vardags. Min kära hustru lyckades dock spränga alla vallar när det dukades upp till e.m.-kaffe idag. Chokladbiskvier! Va! Är det sant?! Grymt goda var de också. Möjligtvis lämnar formen något att önska, men det gör bara att de ser än mer hembakade ut. I en bageritävling hade de nog fått bedömningen "Fulländad smak, fin krämighet i smörkrämen och en perfekt seghet i mandelbottnen; utseendemässigt får de dock det något svårtydda betyget 'the baker must be on acid' "

Morgonmys...

Helgmorgnar är spännande för små pojkar. Vardagar måste han väckas ur sin sömnkoma för att hinna till dagis i tid, men på helgerna väcks man av trall och sång kl 7. Han känner att det är helg - det ligger en klocka och tickar i hans undermedvetna som endast ringer på lördagar, söndagar och andra röda dagar.
Tur att Nickelodeon och Bolibompa kör 24x7...gäsp!