Bollskola

Att som förälder idag inte hjälpa till att aktivera sina barn känns ibland att likställt med barnaga. Nja, kanske inte riktigt så hårt, men man är definitivt ingen toppförälder. Annat var det på min tid, då fick vi själva gå en mil i meterdjup snö i minus 30 grader för att få kicka lite boll. Typ.
Eller var det så att vi också vuxit upp med föräldrar som hjälpt oss lite på traven för att väcka intresset för idrott, sport och en aktiv fritid? Självklart är det så, det känns bara så välorganiserat idag. Det är lappar på dagis, snack bland föräldrarna, ansökningsformulär på webben och inbetalningskort med dröjsmålsränta i fet stil. Har det blivit för uppstyrt?
Eftersom jag bodde Lund under mina första levnadsår så spelade jag naturligtvis handboll i LUGI. Ett par år spelade jag nog, men sedan när vi flyttade utanför stan så svalnade mitt intresse. Eller kanske mina föräldrars intresse.
Min poäng är i alla fall att sedan dess, jag var cirka sex år, så var det inte så mycket curlande vilka aktiviteter man skulle hålla på med. Inte som jag minns det i alla fall. Man kickade lite boll på grusplanen och gick på lite träningar. När man inte gjorde det var man ute och cyklade, sköt pilbåge på ängen, eller byggde kojor. Föräldrarna körde inte omkring en för att man skulle hinna med att fylla fritiden till bredden.
Nej, nu är sonens bollskola slut. Dags att köra hem och öva lite cykling med honom.