Pappa! Titta!

Svårt mysigt att vakna av detta lilla pyre som kryper över ansiktet och säger "Pappa! Titta!". Bättre uppvaknande får man leta efter.
Solen har gått upp över förorten -dags att förbereda sig för dagen! Nu kör vi!

Sjuk son

Ska man skriva hur det är att vara en förortspappa så är väl denna bild rätt så sammanfattande; en son som varit magsjuk och sitter hemma och har tråkigt medan dagiskarantänen väntas ut. Tur att pappa kan jobba hemifrån och tur att man kan låna pappas iPad!

Träning påbörjad

Det är tråkigt att springa. Och då menar jag inte när man gör det efter en boll, eller så, utan när man gör det rakt fram med bara vägen som visar vägen. Jag har alltid tyckt det, jag tycker det nu, och jag kommer alltid att tycka det. Tyvärr har jag inte tid till så mycket andra träningsaktiviteter nu för tiden, så löpning är egentligen det ideala för mig. Lätt att komma ut efter arbetsdagen, perfekta slingor runt knuten, och superbilligt. Det enda jag har märkt fungerar för mig är att hitta motivatorer som jag kickar igång på. Det ena är när jag börja dega till efter vintern och känner småpanik när vecken på tröjan inte är luft utan begynnande bilringar. Det andra är prylar! Små tekniska saker som mäter, räknar, spelar och talar till mig under löpturerna. De är grymma! De säger hur fort jag springer, vilken puls jag har, om jag springer snabbare än förra gången, och så vidare. Och de funkar! De får mig att snöra på mig mina löpardojjor, kränga mig i tightsen, och ge mig ut i skogen.

Det senaste inköpet är en löparklocka som gör just ovan - får mig motiverad! Den har till och med en inbyggt "gubbe" som man kan tävla mot. "Din virtuella partner ligger nu 18 meter bakom". Känns nästan som att man ser "personen" jaga en. Så det blir nog ett pass idag! Solen skiner ju, så varför inte? Det skulle jag aldrig tänkt utan mina prylar - det kan jag lova!

Tjugo över fem är tidigare än planerat

Så har vi varit uppe i två timmar...tjoho! Tjugo över fem är väl ingen bra tid att vakna och gå upp?! Nu är det ju inte så att det är jag som varje gång går upp med tuppen och barnen när de väljer att tävla i "Vem kan vakna tidigast på helgmorgnar?" - oftast är det min föräldralediga fru som har flest poäng i den grenen. Men då och då sker det.

Idag var anledningen att vår stackars son valde att kräkas och bajja ner sig mitt i natten i någon slags maginfluens- och vinterkräkssjuksymfoni. Och han körde alla tonarter och testade alla instrument i lådan. Blä. Min fru körde nattpasset, varför jag nu sitter här och äter grötfrukost med mina två tjejer och sakta ser solen gå upp i förorten. Känns nästan som när jag pluggade och hade festat hela natten och sedan halvt berusat tänkte när solen vackert reste sig över träden i fonden, att: "Varför gör jag inte detta oftare? Det är ju hur vackert som helst!" Som sagt, vackert, men inte en helt nykter tanke. Då, som nu.

Du vet att du bor i förorten när...

...rådjuren äter frukost tillsammans med dig.

Moa gillade Popular i alla fall...

Mycket snack om huruvida rätt låt vann eller inte. Jag tror min dotter struntar i vilka analyser andra gör - hon rockar loss istället och låter gunget avgöra: Länk till Moa rockar