Så har vi varit uppe i två timmar...tjoho! Tjugo över fem är väl ingen bra tid att vakna och gå upp?! Nu är det ju inte så att det är jag som varje gång går upp med tuppen och barnen när de väljer att tävla i "Vem kan vakna tidigast på helgmorgnar?" - oftast är det min föräldralediga fru som har flest poäng i den grenen. Men då och då sker det.
Idag var anledningen att vår stackars son valde att kräkas och bajja ner sig mitt i natten i någon slags maginfluens- och vinterkräkssjuksymfoni. Och han körde alla tonarter och testade alla instrument i lådan. Blä. Min fru körde nattpasset, varför jag nu sitter här och äter grötfrukost med mina två tjejer och sakta ser solen gå upp i förorten. Känns nästan som när jag pluggade och hade festat hela natten och sedan halvt berusat tänkte när solen vackert reste sig över träden i fonden, att: "Varför gör jag inte detta oftare? Det är ju hur vackert som helst!" Som sagt, vackert, men inte en helt nykter tanke. Då, som nu.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar