Prinsen och pärlan

Min älskade son har fram till nu varit ganska känd för sin försiktighet och att han är så klok för sin ålder. På gränsen till lite feg kan säkert vissa tycka. Igår visade han dock prov på stort mod och en aning dumdristighet. I alla fall om han hade varit vuxen. Nu antar jag att vi får kalla det för ren juvenil nyfikenhet. Han stoppade nämligen upp en pärla i vänster näsborre. Slurp så var pärlan borta. Jag kan bara anta att han undrade om den fick plats där. Det fick den. Med råge.
Jag läste någonstans att en svensk man i övre tonåren håller någon typ av svenskt rekord efter att samtidigt ha lyckats stoppa upp ett tjugotal enkronor och kanske hälften så många femkronor i näsan. En indianpärla var således knappast att anse som något rekord. Likafullt tyckte Sjukvårdsupplysningen att detta med en pärla i näsan på en tre och ett halvt-åring måste anses akut och att han utan hast måste undersökas och få pärlproblemet åtgärdat. När min son och fru väl var framme en halvtimme senare på Öron-, näsa-, halsakuten på KS, fick de träffa en mycket sympatisk och pedagogisk kvinnlig läkare. Min lille hjälte var mycket tapper och bara lite nervös när hon - mycket försiktigt - körde upp ett litet kameraspröt i snoken på honom på jakt efter den försvunna gröna plastbiten. Det visade sig dock att skatten redan hade begett sig ut på en ny äventyrlig resa - denna gång genom tarmarna. Han hade helt enkelt redan svalt pärlan. Skönt! Han var dock själv inte helt nöjd med hur undersökningen hade gått. På läkarens uppmaning att sitt helt stilla medan hon opererade med fiberoptiken i näshålan, så hade han "rört ena tummen lite". Kanske något överdrivet självkritisk ibland...
Väl klara och på väg ut från akuten, påträffade de en herre som uppenbarligen gjort sig ordentligt illa i näsan. Han satt med näsfixerande bandage och ett stort plastförkläde hängande som en gigantisk haklapp. Den något bisarra uppsynen fick sonen att genast fråga mannen varför han såg ut som han gjorde, varpå mannen lika artigt svarade tillbaka att han hade skyddsplasten för att inte bloda ner sina kläder. Med vidöppna ögon tog min son min fru i handen och började gå mot utgången - men efter bara någon meter frågade han henne gravallvarligt (högt och tydligt så att alla kunde höra): "Ska han dö nu?"
Jag hoppas att detta var den sista pärlan-i-näsan-föreställningen på ett tag.