Snöyra och en sprakande brasa

Efter en natts snöande och kall vind så klarnade det upp idag på morgonen och kvicksilvret stabiliserade sig runt noll grader. En perfekt söndag för att ta ungarna på varsin pulka och bege sig till den närbelägna backen. Denna backe måste för mina barn te sig lika lång och brant som de små kullar vi kallade diverse skräckinjagande namn i den lilla ort i Skåne jag växte upp i. "Y:et", "I:et", "branta stupet", etc. Livsfarliga pister.
Backen är kanske 40 meter lång - men för mina barn var den vid första åsynen en oövervinnerlig, snötäckt brant. Så för att mjuka upp lite tog jag upp lillkillen i pulkan cirka tio meter upp i backen. Utför med ett halvglatt rop åkte han ner i knapp styrfart. "Aldrig att vi går upp på toppen!" var sonens första kommentar, "Det är dödsfarligt!". Dock visade sig - som alltid med barn - att den svindlande och skräckblandade förtjusning som uppstår när man susar ner för en snö- och istäckt backe i en plastpulka gör att kroppen genast börja skrika efter mer. Snö är beroendeframkallande! Efter bara två åk så bar det upp till toppen, och efter ett par provåk därifrån med mig där bak på pulkan, så satte han sig själv i pulkan och dundrade, med ett skratt som fick hela kroppen att bubbla, ner för backen till en påhejande mamma och lillasyster. Sedan var det repris på repris i en dryg timme innan det var dags att bege sig hemåt igen för lite värme och lunch. Han var så klart stolt som en tupp att han åkt själv hela backen!
Medan lunchen värmdes så passade de små liven på att krypa ner i en sovsäck framför den nytända brasan och mysa lite. Spraket från brasan tinade oss snabbt och fick oss att längta till nästa gång vi kan gå ner till "Stora stupet" och våghalsigt slänga oss i dödsförakt ner mot den snötäckta avgrunden. Kanske plockar vi fram skidorna nästa gång?