That's no knife - this is a knife!

Vi befinner oss på en kuststräcka längs The North Coast - d v s allt norr om Durban, i princip hela vägen upp till Moçambique - som kallas för The Dolphine Coast. Anledningen till att detta cirka 4 mil långa strand- och delvis klippbetäckta kustband tillskansat sig det namnet är att det frekvent besöks av delfiner och till och med valar. Från vår veranda kan man se dessa djur hoppa och leka i fonden medan man avnjuter en läcker braai på kvällen. Enligt reklamen alltså.
Vi har ännu att uppleva detta skådespel, men varje dag tar vi fram kikaren och spanar ut i havet och hoppas. Förresten är det märkligt att tänka sig att nästa landmassa man kommer till - skulle man sätta segel och styra rakt ut mot randen - är sydpolen. Här är det så varmt och där är det ju så kallt - fast det är klart, det är en bit dit. Max har sannerligen blivit en hejare på att hantera kikaren. Han springer in och tar den i sängbordslådan, hänger remmen runt halsen för säkerhets skull om i fall han skulle tappa den så att den inte drattar i backen, och spanar vant ut i Indiska Oceanens blåa vågor.
Så i brist på havslevande däggdjur bläddrade vi igenom lokaldelen i jaken på ett spännande utflyktsmål där vi kunde uppleva lite lokal fauna. The Crocodile Creek gjorde storstilad reklam och sålde in sig direkt. Vi hade inte höga förhoppningar på stället när vi satte oss i bilen för att köra den halvannan mil till reptilinhängnaden som det handlade om. Hittlills har dock nästan allt vi trott var dåligt, visat sig vara över förväntan, så även detta. Väl framme blev vi således åter mycket glatt överaskade när vi möttes av en riktig krokodiljägartyp, med croc skin-boots, en halvmeterskniv i bältet, ett jättestort bettärr tvärs över skenbenet, samt två pekfingrar som båda slutade vid första falangen. Instant respect.
Vi fick kela med en liten tvåårig krokodil och hålla den. När vi besökte de större reptilerna fick vi även erbjudande om att rida (!) på en aligatorhona som 'Mick Dundee' garanterade var snäll. Jag kände mig dock som en perfekt måltavla i mina flip-flops och tackade därför vänligt med bestämt nej tack. Ett par tusen krokodiler hade de inhängnade i parken som såldes som skinn eller i undantagsfall till zooparker runt om i världen. Vi kollade även in deras kaniner, apor, sköldpaddor och ormar. Barnen tyckte att 'The Black Mamba' såg snäll ut, men frun och jag kunde se i dess kaxiga ögon att den trots sin slankhet visste att den var en av världens farligaste ormar och att den gärna skulle hugga till om det oblattunna glaset mellan oss skulle ge vika. Brrrrr.