Prosit!

Hela den vuxna delen av familjen har drabbats av huvudvärk och snuva. Barnen är på dagis och vi jobbar hemifrån mellan nysningar, snytningar och hostningar. Vi hoppas på snabbt tillfrisknande.
En reflektion jag gör i allt detta snörvlande är att barnen säkert är lika sjuka som vi är, men att de inte bryr sig eller drabbas lika hårt. När tappade vi egentligen förmågan att klara av lite snuva och lättfeber utan att känna oss som 90-åringar? Får man en halv grads feber nuförtiden så springer man omkring och frågar alla: "Känns jag varm? Har jag feber? Usch, jag känner mig så risig.". Kidsen börjar knappt bry sig förrän tempen stiger upp mot fyrtiostrecket. De verkar ha en inbyggd förmåga att hantera sjukdomar bättre. Tur är väl det med tanke på att de i princip alltid är lite, lite snoriga.