I kväll var speciell. Sällan ungås man. Punkt. Detta gäller alla föräldrar. Come thirtees, come sixties. Man ägnar sina vänner mindre och mindre tid - jämfört med den tid man la på sina kära för bara ett par år sedan är det ju ett rent rån i jämförelse. Ikväll fick jag en del revansch. Medan min käre gamle kollega står bakom mig och kör Sweet Home Alabama på en stålsträngad K. Jairi från gud-vet-när och häller i sig rumstempererad J.B. (ok - just nu använder han J.B.-flaskan som steel guitar plektron) så sitter jag framför laptopen och försöker avnjuta den själsbalsam som flödar över oss. Detta är vad det handlar om. Kärlek. Kärlek till livet. Musik, barn, karriär, äventyr, what get's you going.
Snart är det dags för mig att lämna detta rus av Knockin' on heaven's door, Wish you were here, och andra Pink Floyd- och Thin Lizzy-klassiker. Detta får mig att älska allt. Livet, kärleken, allt. Wonderwall får avsluta whiskyn och kvällen...eller...?
Förlåt, nu spelas Joe Dolans You're such a good looking woman, jag kan inte sitta stilla. Suspicious Minds avslutar kvällen..Punkt!
Inlägg
Fyllbult.
SvaraRadera