Gräsänkling

Varje vecka letar man efter små luckor med egentid. Man behöver egentid. När jag förra veckan lämnade blod så sa sjuksyrran som satte nålen, att många småbarnsföräldrar säger att det känns som egentid att ligga på blitsen och låta sig åderlåtas. Man är fastspänd, det går inte att komma därifrån, man kan bara ligga där och stirra upp i taket. Inga måsten kan nå en. Tio minuters egentid.

Denna vecka har hela familjen - utom jag - varit i Skåne och besökt föräldrarna. Huset är helt tyst när jag kommer hem på dagarna. Inga skrik, ingen småstressad middag, ingen pyjamas-tandborstning-sagoläsningsaktivitet som ska lösas på 20 minuter. Nu har jag inte kunnat sitta ner för det, eftersom alla andra måsten som man annars aldrig får tid till ska göras på en vecka har stått på agendan. Det är dock lite mer egentid än vanligt, det erkänner jag. Men vad snabbt det går över till saknad! Helt galet. Egentligen borde jag kunna njuta hela veckan, men det tog en-två kvällar, sedan saknade jag alla dessa vardagsaktiviteter med familjen. Vilken vanemänniska jag är. Jag ska försöka bli bättre att njuta av dessa aktiviteter istället för att se dem som bara tråkiga och rutinmässiga. Familjen kommer tillbaka i morgon. Längtar!