Jobbeskrivning

Redan innan jag fick barn blev jag svettig av bara tanken att inte kunna förklara för mina framtida avkommor vad jag jobbar med. Jag var livrädd att de istället skulle hitta på någonting att säga till klassen när de håller vad-jobbar-din-pappa-med-frågestunden. "Han är astronaut" är inte en kommentar man som barn vill bli påmind om genom hela grundskolan, gymnasiet och en bit in på universitetet. Barn retas gärna med andra barn har jag förstått. Speciellt med dem som fäller lite udda kommentarer.
Rädslan kommer sannolikt ifrån att jag klart och tydligt visste att min mor var lärare, enkelt att förklara, men att jag inte hade en susning av vad min far egentligen gjorde förrän jag var en bra bit upp i tonåren. Som tur är lyckades jag i skolan att undvika förklara vad hans jobb gick ut på på ett allt för märkligt sätt.
Som konsult inom management-träsket finns det väldigt få förklaringsmodeller som är riktade till barn för att förklara yrkets väldigt abstrakta karraktär. Det visar sig dock att det redan finns kloka människor som tänkt på detta och uppdaterat barnböckerna med just detta. Bland brandmän, läkare och poliser, hittar man nämligen numer även konsulter. Beskrivningen är lika enkel som briljant: "Konsult: Håller samling, skriver papper, hjälper andra". Tack!

Val

"Antingen har man någonting att skriva om, eller så är man duktig på att skriva om allting", sa en av middagsdeltagarna igår när vi avrundade med en öl på hotellet bredvid Centralstationen när ämnet bloggning dök upp. Jag har inte reflekterat över utmaningen på det sättet tidigare, men det är ju det första man måste fråga sig när man ska börja skriva. De flesta bloggar är ju inte av Seinfeld-karaktär, d v s att de egentligen inte handlar om någonting, utan de har en titel, ett syfte, ett ämne som den skrivande håller sig till. Ju mer varm i kläderna personen blir, desto mer späs dock ämnet ut och texterna börjar handla om allt möjligt. Det som först var tydligt och lättidentifierat blir suddigt och oförutsägbart. Ofta också mer intressant.
Jaha, vad håller jag på med då? Jag har ju ett ämne, eller en antydan till ett. Håller jag mig till det, eller har jag börjat skriva om allt möjligt? Jag tror att det är en process som jag kommit en tredjedel eller så igenom. Jag skriver kanske numer mindre ofta om sådant som direkt kan relatera till mig som rollen av förortspappa, och mer ofta om lite av allting. Det som kvarstår är att det också ska bli bra. Jag jobbar på det. Ibland. I det tysta.

Döden

Nej - det handlar inte om den riktiga döden - Döden döden - jag ska ut med ett par gamla kompisar ikväll till Vasastans egna Döden i grytan. Det är ett litet mysterium att jag inte tidigare besökt detta italienska hak ett stenkast från Norrtull, trots att jag spenderade ett respektabelt antal år i lägenheter bara runt hörnet från restaurangen. Min fru var och åt där för några år sedan. Jag vill säga att det var ett par år sedan, men jag har kommit upp i den åldern nu då jag fullständigt och totalt missbedömer hur länge sedan saker inträffade. Jag är i alla fall rätt säker att hon åt på restaurangen någonstans mellan ett och sju år sedan. Länge än så ha jag inte känt henne. Eller?
Hur som helst, det jag minns från hennes besök var att hon åt en pasta med en massa gräddsås och att hon efter det hade blivit så fruktansvärt mätt att hon i det närmaste fruktade för sitt liv. Så det är med en blandning av övermodig hunger och vetskapen att man nog rent tekniskt kan äta ihjäl sig som jag beger mig ut i den svarta natten för att ha ett snack med liemannen, på hans eget stamställe, över en bit pasta al dente. Kurrrr.

Trassel

Jag måste bara göra en anteckning om vårt säkert vanligaste i-landsproblem. Det har säkert blivit avhandlat av tusen och en person tidigare i bloggvärlden, men fenomenet slutar inte att fascinera mig. Varje dag, flera gånger om dagen, råkar jag in i dessa mycket avancerade matematiska krumbukter som tycks uppträda helt spontant. Försöker jag själv att medvetet skapa förutsättningar för att kopiera det, slutar det alltid med en besvikelse att inte riktigt ha nått hela vägen fram. Jag känner mig lite som en modern alkemist.
Jag talar naturligtvis om mobiltelefon-headsetets sladdtrassel. Det fantastiska med detta fenomen är att det är egalt vilka ingångsparametrar man ställer upp - resultatet blir alltid det samma: en stor Gordisk knut. Jag har provat att vira sladden runt mobiltelefonen. Jag har provat att lite vårdslöst och till synes spontant knyckla ihop sladden. Jag har provat att snurra sladden nedanför hörlurarna och sedan knycklat lursladdarna. Jag har provat allt.
Det stora mysteriet är att jag inte kan förstå när trasslet uppstår. Om jag lägger ner sladden i jackfickan och tänker på den, och sedan tar upp den, så har den inte trasslat till sig. Jag måste glömma bort den lite och sedan ta upp den. Det spelar ingen roll om det är tio sekunder eller en timme som jag inte tänker på sladden i fickan - när jag tar upp den efter det är den ofelbart ihopknycklad och det tar två tre minuter att trassla ut härvan. Jag vet alltså inte om det är sladden, fickan, eller vad som gör det trassligt, men det verkar i alla fall vara grundförutsättningarna för ett riktigt lyckat trassel. Ibland räcker det dock att jag lägger telefonen på bordet för att sladden ska dra ihop sig som en nykrokad metmask, vilket delvis förkastar fickteorin. Jag har så smått börjat fundera om det kan vara någon som smyger ner i fickan eller hoppar upp på bordet och stökar till det när jag inte ser på, men det verkar samtidigt lite långsökt och något galet. Jag stänger dock inga dörrar och låter alla teorier vara möjliga tills motsatsen bevisas. Mystiskt är det i alla fall.

Ännu en höstreflektion

På pendeltåget hem härom dagen tittade jag runt i vagnen på mina medpassagerare. Det är så lustigt, ingen vill eller orkar ha någon som helst interaktion med andra personer på väg hem. Inte en blick kastas ens på dem som tränger sig förbi och sätter sig på platsen innanför. Kanske är det annorlunda på sommaren, men nu på hösten ser folk verkligen deprimerade och trötta ut. Jag kunde inte hjälpa att le lite. Det såg ut som en Lars Norén-pjäs. Grå som sten. Sen såg jag det...
Nästan alla satt och tittade ut genom fönsterna. Ingen tittade in i vagnen. Med iPod-lurar intryckta i öronen såg det ut som alla satt i någon sorts musik- eller sportreferattrance. Det enda problemet med bilden var att det var becksvart ute. På vissa ställen gick det på sin höjd att se enstaka gatlampor. Ljust inne i vagnen - mörkt ute. Fönsterna har förvandlats till perfekta speglar så här sent på året. Det var inget utanför som hände som fyllde allas intresse. Det var personer inne i vagnen som observerades. Folk tittade på varandra. I smyg såklart. Eller så mycket i smyg de kunde. När jag själv började 'titta ut' så möttes jag av blickar från andra delar av vagnen. Blickar böjdes undan när de mötte min. Blickar låtsades titta på annat när de fastnade för länge på någon. Blickar som spanade. Så istället för en vagn full av bleka och hösttrötta människor hittade jag en vagn full av nyfikna fluktare. Reflektioner i förorten.

Höstreflektioner

I helgen var det Halloween med bus och godis. Denna "amerikanska" högtid då man klär ut barnen och ofta sig själv har på allvar intagit Sverige. Varenda barnrumpa över tre år man frågar kan utantill berätta vad som händer på Halloween och vilka rutiner som är förknippade med den samma. Hade jag varit mer konservativ så hade jag beklagat mig över hur mycket detta importerade jippo tagit plats från det hederliga allhelgonafirandet. Men jag kan inte med bibehållet allvar påstå att det tagit plats för något annat. Allhelgonaafton har så vitt jag vet inte firats av särskilt många i min generation - så att säga att Halloween inkräktar på befintliga traditioner vore att tänja på sanningen. Sen kan man tycka att det är synd att högtider som introducerats för många hundra år sedan faller i glömska så snabbt.
Själv kombinerade vi helgens hedniska firande med en klassisk skånsk gåsamiddag. Svartsoppa med kråskorv, äppelbitar och sviskon till förrätt. Gås med ädla tillbehör så som hasselbackspotatis, brysselkål, rödkål, gelé, äpplemos, och gräddsås, till varmrätt. Och så skånsk 'ipplakaga' med vaniljvisp till efterrätt. Fy fasen vad gott! Glöm aldrig - fett är gott!