Vägen till lycka

Alla har säkert något som någon sagt som de lever efter. Eller i alla fall försöker att leva efter. Det behöver ju inte betyda att man lever efter devisen varje dag, men den gör sig i alla fall påmind lite då och då. Jag har en sådan sak som en vän i USA sa till mig när jag för många år sedan avslutade mitt uppdrag där och skulle bege mig hemåt igen. Han skrev som avslutning i ett tackbrev till mig att "Success is getting what you want. Happiness is liking what you get." Jag vet inte varför det satt sig, men enda sedan dess försöker jag att med jämna mellanrum stämma av om jag är på rätt väg i livet. Om jag är lycklig, och framförallt att jag inte blandar ihop strävan och ambition med lycka och harmoni.
Jag känner många som ganska tydligt blandar ihop framgång med lycka. De glömmer att njuta av och uppskatta vad de har, utan hela tiden strävar efter något mer. Inte för att nå framgången i sig, men i tron att om de bara når lite till så kan de börja ta det lungt och njuta fullt ut. Kanske har de inte lyckats nå tillräckligt högt, men lyckliga är de i alla fall inte än.
Den numer rikskända högstadieläraren Igor Ardoris formulerar ganska väl skillnaden mellan lycka och att lyckas i en intervju i dagens Metro - "Lycka är inte att lyckas". Värt att läsa.

Rätt till försvar

Jag har länge känt ett visst agg mot tingsrättens och hovrättens sammansättning. I dessa två instanser har man politiskt tillsatta medlemmar som ska representera vad man i "allmänhet tycker och tänker" om situationer presenterade i rättsalen - så kallade nämndemän. Dessa personer är inte juridiskt skolade utan ska tillföra ett annat perspektiv - är det tänkt. I min mening blir det ett spel för galleriet eftersom de flesta av dessa personer är äldre och inte riktigt representerar allmänheten i mina ögon. Tänk om man gjorde samma sak i en operationssal - lämnade professionella beslut till amatörer. Dessa nämndemän är i majoritet i tingsrätten, och i balans med antalet domare i hovrätten. I Högsta Domstolen finns dessa personer inte representerade - tack och lov! Förutom småbarnspappan, som till slut i högsta instans blev helt friad från samtliga åtalspunkter gällande vållande till annans död när han försvarade sin familj från en galen granne som attackerade med kniv, så drar nog många föräldrar med mig en lättans suck att man faktiskt får lov att försvara sitt liv och sin familj från dödligt våld.

Maskrosstress

Jag har precis gått en stresshanteringskurs på jobbet tillsammans med mina kollegor. Kursen hölls på kontoret under tre sessioner à tre timmar. Vi fick lära oss hur kroppen reagerar på olika fysiska, psykologiska och sociala stressorer runt omkring oss. Ett exempel på en social stressor när man bor i villaförort kan vara att man ska ha en härlig gräsmatta som alla barnen i kvarteret gillar att springa omkring barfota på och som alla grannar tittar bedårande på över häcken och konstaterar att gräset trots allt är grönare på andra sidan. På kursen gavs även exempel på verktyg och övningar man kan använda för att hantera den stress som uppkommer av dessa stressorer, för att på så sätt hantera stressen och bli mer harmonisk som individ.
Jag glömde tyvärr att fråga hur man bäst hanterar den stress som uppkommer när man så här i maj/juni ser hela gräsmattan svämma över av maskrosor, trots att man förra året gjorde ett ganska gediget jobb med att försöka skapa lite mjukare gräsmatta till barnens utomhuslek genom att på knäna ligga och dra upp den ena maskrosen efter den andra. Maskrosor bidrar nämligen inte till att göra gräsmattan mjuk och behaglig, utan snarare hård, knölig och full med bruna fläckar. Jag verkar dock ha hittat mitt stresshanteringsverktyg för att hantera dessa majhumörsdödare - Stroller Kombi. Ett par rundor med spridaren och detta gift har nnu gjort att samtliga maskrosor skrumpnat ihop till vissna löv samtidiggt som gräset växer högre och grönare än aldrig förr. Hurra! Andas in - andas ut. Puh...

Prosit!

Hela den vuxna delen av familjen har drabbats av huvudvärk och snuva. Barnen är på dagis och vi jobbar hemifrån mellan nysningar, snytningar och hostningar. Vi hoppas på snabbt tillfrisknande.
En reflektion jag gör i allt detta snörvlande är att barnen säkert är lika sjuka som vi är, men att de inte bryr sig eller drabbas lika hårt. När tappade vi egentligen förmågan att klara av lite snuva och lättfeber utan att känna oss som 90-åringar? Får man en halv grads feber nuförtiden så springer man omkring och frågar alla: "Känns jag varm? Har jag feber? Usch, jag känner mig så risig.". Kidsen börjar knappt bry sig förrän tempen stiger upp mot fyrtiostrecket. De verkar ha en inbyggd förmåga att hantera sjukdomar bättre. Tur är väl det med tanke på att de i princip alltid är lite, lite snoriga.

Barnkalas - en tidsresa

En mycket tidig minnesbild jag har från början av mitt liv är från mitt kalas då jag fyllde 4 år. Det var en varm dag och jag och kusinerna var samlade i trädgården hos vår mormor och morfar i Skånes nordvästra hörn. Det var tårtkalas, paketutdelning och sång. Min mors fablaisse för lockigt långt hår på sin son gjorde att jag såg ut som ett litet helgon med mitt platinablonda ruffs som en gloria när solen sken in bakifrån. Helgon eller inte, söt var jag i alla fall.
Det måste jag har varit, så söt som alla säger att min son och jag är lika. Han fyllde fyra för en dryg vecka sedan och i helgen var det dags för kalas. Tio barn ihopsamlade från området, släkten och dagis kom prick klockan två i söndags och stannade i precis två timmar. Två timmar av lekar, tårta, och oförklarliga jaga-lekar. Alla barn verkade ha alla tiders. När en och en halv timme gått av festen började tempot sänkas något varför min fru tyckte att det var dags att kalla in eftermiddagens clou - GB-gubben! I full mundering, peruk, hatt och det hela, så gjorde min fru entré. Alla barnen började hoppa som besatta av sockerlösning och spring i benen. Stor succé och det bästa av allt är att allt filmades och fotograferades. Kanske blir det GB-gubbens framträdande på sonens kalas som blir hans första varma kalas- och sommarminne?

Första maj - en röd dag

Jag föddes i efterdyningarna av studentprotesterna som härjade för fyrtio år sedan - och enda sedan jag var liten påg har första maj förknippats med fest i goda vänners lag över en bättre trerätters lunch ackompagnerad av snaps, öl och en massa glada sånger. Medan de rödfaneprydda demonstrationerna, för mig i mina yngsta år ovetandes, drog fram utanför fönsterna, umgicks mina föräldrar i lite mer ordnade former med sina vänner på Gambrinus bakficka på Grand Hotell i Lund. Lite festligt i efterhand har det visat sig att min fru och mina svärföräldrar vid just den tiden tillhörde den skanderade skaran som ville förändra det dåtida, vedertagna etablissemanget. Så jag måste tillstå att engagemanget då för den aktuella helgdagen i högre grad måste tillskrivas mina svärföräldrar än mina egna. Men ovsett tidigare bakgrund och engagemang har det dock visat sig att alla omtalade landat i ungefär samma tradition nuförtiden; god mat, kosteliga viner och en och annan snapsvisa för att helga drycken.
Årets första maj firades i god ordning med en bättre lunch - men denna gång kombinerad med en 40-årsfest. Ett fantastiskt upplägg! Lika härligt dekadent som det kändes under studietiden att börja skåla vid lunchtid inför den traditionellt stundande första maj-lunchen, lika självklart kändes det i år att möta våren med lite skumpa i glasen på en båt i Stockholms innerstad.
Nu till lite politisk debatt, vi är ju trots att lediga den första maj för att vädra våra åsikter. Ett för många känt uttryck är (ungefär) "Har man inte varit röd som ung, så har man inget hjärta. Och är man inte blå som vuxen, så har man ingen hjärna." Jag vill här och nu säga att man borde sluta använda det uttrycket - inte bara för att det är en uppenbart tramsigt, men också för att man genom att använda det ålägger sig rätten att definiera vad "hjärta" (läs: kärlek, omtanke, vördnad) är för något. Det var min förtjusande bordsgranne denna första maj som satte ord på det jag länge funderat på jag ogillar med uttrycket. Skulle det inte vara "hjärta" att som liberal älska människors rätt till självbestämmande, som konservativ värna om kärnfamiljens varma trygghet, eller som fundamentalistisk miljökämpe (oavsett färg) avguda det fantastiska som naturen har att ge? Samma felaktighet uppenbarar sig när man i andra halvan av uttrycket insinuerar att socialister inte skulle vara lika smarta. Politik handlar om åsikter, inte om grader av empati och intelligens. Så det så - och skål!