Ännu en höstreflektion

På pendeltåget hem härom dagen tittade jag runt i vagnen på mina medpassagerare. Det är så lustigt, ingen vill eller orkar ha någon som helst interaktion med andra personer på väg hem. Inte en blick kastas ens på dem som tränger sig förbi och sätter sig på platsen innanför. Kanske är det annorlunda på sommaren, men nu på hösten ser folk verkligen deprimerade och trötta ut. Jag kunde inte hjälpa att le lite. Det såg ut som en Lars Norén-pjäs. Grå som sten. Sen såg jag det...
Nästan alla satt och tittade ut genom fönsterna. Ingen tittade in i vagnen. Med iPod-lurar intryckta i öronen såg det ut som alla satt i någon sorts musik- eller sportreferattrance. Det enda problemet med bilden var att det var becksvart ute. På vissa ställen gick det på sin höjd att se enstaka gatlampor. Ljust inne i vagnen - mörkt ute. Fönsterna har förvandlats till perfekta speglar så här sent på året. Det var inget utanför som hände som fyllde allas intresse. Det var personer inne i vagnen som observerades. Folk tittade på varandra. I smyg såklart. Eller så mycket i smyg de kunde. När jag själv började 'titta ut' så möttes jag av blickar från andra delar av vagnen. Blickar böjdes undan när de mötte min. Blickar låtsades titta på annat när de fastnade för länge på någon. Blickar som spanade. Så istället för en vagn full av bleka och hösttrötta människor hittade jag en vagn full av nyfikna fluktare. Reflektioner i förorten.