Lucia på jobbet

Jag blir alltid lite nervös när det är dags för det årliga luciatåget på kontoret. I år var det än mer spänt eftersom jag just nu sitter som konsult hos kund. Som gammal korgosse så vet jag inget värre än när skönsång är falsksång och folk söker medhåll till "hur vackert det var" och "De hade verkligen övat; det var inte bara en ihopslängd kör, de sjöng ju till och med i stämmor". Till råga på allt skulle VD:ns dotter vara Lucia. Hu.
Jag såg mig själv ståendes längst fram, för att visa extra intresse, bitandes i läppen för att hålla tårarna borta av allt hemskt skorrande. Istället blev det tvärt om. En bedårande söt Lucia med lika bedårande tärnor och stjärngossar som följe kom in liksom svävande genom det nedsläckta rummet. Första julkänslan för i år slog emot mig som en varm våg av vackra minnen och glömda dofter. Underbar var även sången. Sopranernas skira stämmor var kristallklara. Altarna höll tonen. Tenorerna lyfte balanserat de andra stämmorna. Basarna stod som starka pelare som de andra tryggt kunde luta sig mot. Vackert från början till slut. Med levande ljus som en påminnelse om svunna tider. Jag kunde med bibehållet mod svara att "ja, det var verkligen vackert". Snart är det jul.
Sen var det extra roligt att de också var teknologer och dessutom "maskinare". Inte lika roligt på frågan vilket år att säga M93, de var själva M07. Ja ja, de kommer också en dag vara äldre och drömma tillbaka till sin vackra ungdom.