Flygrädsla

Vi ska ut och flyga med hela familjen i veckan. Det är inte speciellt märkvärdigt. Förutom att jag blivit mer och mer flygrädd med åren. Det känns som att jag har mer att förlora för varje barn vi får. Oron är nu uppe på trippel jackpot. Jag är rädd för att dö och lämna resten av familjen bakom. Jag är rädd för att resten av familjen ska dö och lämna mig bakom. Tänker på alla de som fick sina familjer söndersplittrade i tsunamikatastrofen och undrar hur jag själv skulle klara av att leva vidare. Kan inte förstå hur det skulle gå till. Så man köper försäkringar för att ekonomiskt klara en livskatastrof, men det blir till en sorts falsk trygghet. Ungefär som låset på ytterdörren. Vill någon ta sin in så gör de det oavsett vad ASSA:s reklam utlovar. Vill Döden knacka på, så gör den det.

Därför är jag glad att vi alla flyger tillsammans. En för alla, alla för en. Kommer vi fram, så kommer alla fram. Kommer vi inte fram, så kommer ingen fram. Det känns tryggt. Glad påsk!

Huvudet på skaft

Bilden togs i höstas när jag gjorde en "CT skalle", d v s en skiktröntgen av skallen för att leta efter oegentligheter. Det visade sig att min huvudvärk inte var några illtyg, utan endast spänningar i huvudmuskulaturen. Kuren var raska promenader, 30 minuter varje dag, men det recept har jag väl följt lite si och så. Spänningshuvudvärken har i alla fall släppt.

När jag var liten, och funderade över döden mer än nu, så undrade jag alltid hur mitt skelett skulle se ut. Utan skinn och kött alltså. Speciellt skallen - "dödskallen". Jag sörjde lite att jag aldrig skulle kunna se den "live".

Men titta...man ser att det är jag på bilden, men också hur skallen ser ut. Fantastiskt! Det ser dock ut som om mina framtänder sticker rakt fram, men det gör de inte. Och dubbelhakan? Den finns väl inte i verkligheten? Och ser det inte lite väl tomt ut inne i skallen? Konstigt. Ser ni lagningen då? Coolt med gammal hederlig amalgam!

Man måste ha gjort någonting rätt

Jag sitter och avslutar lite jobb och mitt emot mig på Matildas dator sitter de äldsta barnen och spelar datorspel tillsammans. Lilltjejen blev lite rädd när de var inne i ett spökhus. "Jag är rädd", hörde jag henne gnälla. Då la storebror en arm om henne och tröstade och sa att det inte var någon fara. Hur gulligt är inte det då?

Sjukdom över

Fick "kräkis" i helgen. Fy. Fan. Det känns som man ska vrängas ut och in. Helt seriöst. Det är bara andra gången i livet jag fått denna akuta sjukdom. Som tur är håller illamåendet bara i sig i några timmar, men efter det är man matt som en överkörd katt. Nu börjar det i alla fall bli bättre och jag kan börja ta hand om barnen igen ordentligt. Otur för familjen så drabbades jag och Matilda av samma sak inom en halvtimme. Från 100 till 0 på några minuter. Fullt frisk ena minuten, för att dreggelyra som en överdoserad pundare några minuter senare. Stackars barnen - de var så otroligt duktiga medan deras mamma och pappa låg och talade i den stora vita telefonen. De tog hand om varandra och förstod att vi inte riktigt var på topp. Men nu blir det ändring. Slutspelsskägget ska av och jag ska åter bli människa. Tummen upp för friska magar!

Min nevö har kommit!

Min brorson kom till världen i natt! Vilket litet underverk han är. En riktig pudding. Min egen lille nevö. Jag gillar att säga nevö, det låter lite mer förfinat än brorson. Det omges på något sätt av en aura av genuinitet, arv, blodsband, och traditioner. På samma sätt blir jag hans onkel, eller farbror. Jag gillar inte farbror lika mycket som onkel. Medan farbror för tankarna till en grå herre med odefinierbar roll, beskriver onkel en koppling, en uppgift, och ett syfte. Mitt syfte blir att välkomna vår nya släkting och visa honom hur mycket vi alla älskar honom.

Så...välkommen min lille nevö, önskar din onkel (och även din tante och dina tre kusiner!)

Sådan far, sådan son

Max och jag gick upp lite tidigare än resten av familjen idag. Med lite tidigare menar jag kvart i sju, inte vråltidigt men med mina mått mätt ganska arla. Vi gjorde morgontoalett tillsammans, Max tvättade sig medan jag rakade mig. När jag satte på mig en skjorta, så hämtade han sin skjorta. När jag satte på mig ett bälte till byxorna, så skulle han så klart också ha bälte i sina jeans. Sedan smög vi ner till frukosten, lika som bär, och hällde upp varsin tallrik vaniljyoghurt, var sin grov smörgås och var sitt glas äppeljuice, och så satt vi där i vad som kändes som mitt i natten och filosoferade över en massa världsliga ting. Hur mysigt som helst!

Sedan vaknade lillsyrorna och Matilda och den riktiga dagen tog sin början.

Bussbråk i morgonträngseln

Det var trångt som fasen på 74:an mellan Stockholm Södra och Skanstull på morgonen idag. Bussen var försenad och det var en ganska stor hop människor som försökte tränga sig på. Jag kunde känna en viss kollektiv irritation över trängseln. Inför ankomsten till andra hållplatsen reste sig så en äldre herre upp för att göra sig beredd för avstigning, varvid följande konversation uppstod mellan den äldre mannen och den man i yngre 20-årsåldern som stod klämd bredvid sätet som blev ledigt:

Yngre mannen: Du kan väl vänta att resa dig tills du ska gå av...?

Äldre mannen: Jag bara förbereder mig inför avstigningen så att det ska gå smidigare.

Yngre mannen: Ja, men du märker väl att det är ganska trångt, så du kan väl vänta lite?

Äldre mannen: Jag får nog plats om du flyttar på dig, din fete jävel!

Yngre mannen: Öhh, va?!

Äldre mannen: Du hörde mig, fettknopp.

Yngre mannen: Öhh, jag är kanske fet, men du är ju helt dum i huvudet, jag kan banta.

Äldre mannen: (tystnad, tittar bort, kramar ledstången så knogarna vitnar)

Tack för den morgonhumorn säger jag!!!

Workin' on the Highway...with a baby in my arms!

Tur att bredband och trådlösa routrar är uppfunna! Hur gjorde man innan när man satt hemma med barn i famnen och behövde arbeta? Just det...man hade en barnflicka! Dyrt och omodernt. Nu kan man istället koncentrerat sitta och hacka sig fram på informationsmotorvägen och lägga ny elektronisk vägbana, samtidigt som man kan känna andetagen och kroppsvärmen från sitt nyfödda lilla underverk.

Länge leve tekniken!

Mer tid för familjen med hjälp

Jag är verkligen ingen förkämpe för varken höger eller vänster, snarare en förespråkare för det kloka och pragmatiska. I min lilla värld med familjen och vänner i centrum försöker jag undvika att tala kategoriskt om människor och inte använda påhittade och meningslösa ord som klassamhälle, orättvisa, ojämlikhet, osv. De är sprungna ur en äkta klasskamp för hundra år sedan, men lever endast kvar i rödvinsdimmiga, studentkorridorsfantasier, helt utan realistisk verklighetsförankring. Mina förutsättningar för att nå någon typ av framgång i livet har aldrig varit baserat på stora monetära tillgångar eller starka vidareutbildningstraditioner inom familjen. Mina föräldrar har i o f s båda läst vid universitetet, men finansieringen av utbildningen har helt skett på egen hand, precis som min egen. Jag har alltså valt att satsa på någonting som staten, alla vi, erbjuder samtliga invånare i landet, för att växa som individ och nå lite högre än där jag kom ifrån. Inga silverskedar i mun här inte. Jag har fortfarande 200 000 kr i skulder till CSN som jag måste betala av varje månad.

Därför blir jag så matt när rödvinsvänstern skriker ut sin förtvivlan om hur orättvist allt är i samhället. Eftersom båda sidorna vill värna om det solidariska samhället tror jag den största skillnaden mellan vänstern och högern idag är att vänstern tycker synd om människor, medan högern tror på människor; tror på människors förmåga att göra något själva, att inte alltid bli omhändertagna, att hitta stolthet i det man åstadkommer.

Jag anlitar inte subventionerad städhjälp för att jag tillhör någon typ av överklass. (I de trötta termerna har jag själv gjort en klassresa från att ha vuxit upp i en familj där vi tidvis levt under socialens existensminimum, till att nu själv ha råd att bo i hus och äta kött alla dagar i veckan om jag skulle vilja). Jag ser inte ner på de som en gång i veckan kommer till oss och hjälper till med städningen. Tvärtom. De gör sann samhällsnytta. Men trots att vi bor i hus och har en bil, och många skulle placera oss i kategorin "övre medelklass", så finns det tyvärr inte på kartan att vi skulle ha råd att anlita hemhjälp utan RUT-avdraget. Företaget vi anlitar är frukten av RUT-avdraget. Om avdraget försvinner kommer vi att säga upp avtalet med dem och de kommer att behöva lägga ner verksamheten, eller övergå till att betala svarta löner. Det spelar väl ingen roll vem det är som utnyttjar avdraget - rik eller fattig. Det kommer alltid vara så att den med mer pengar kan köpa mer saker. RUT-avdraget är ett fantastiskt billigt sätt för staten att sätta folk i arbete, underlätta för (som i mitt fall) småbarnsföräldrar att få ihop livspusslet, samt skapa instegsjobb till många annars har det svårt att hitta arbete (invandrare, ungdomar, nybakade snickare, etc.).

Sluta gnäll på att allt är så orättvist hela tiden - länge leve pragmatismen!

De är sötast när de sover

De är söta som socker...men de gör ju inte så väsen av sig de flesta timmarna på dygnet. Upp till 20 timmar sover de små nyfödda tydligen. Så också Moa. De fyra timmarna hon är vaken är oftast på det vi andra kallar "natten". Det börjar dock ändra sig (ta i trä) för i natt sov hon i princip från kväll till morgon.

När hon är vaken är det ett av två tillstånd som gäller; skrika högt som fasen för att tala om för alla runt omkring att hon minsann inte fått mat på minst en timme, eller ligga vid bröstet och käka/snutta. Tillstymmelse till ett tredje tillstånd börjar dock faktiskt att skönjas. Det är ett sorts skeptiskt kisande och blinkande. För oss föräldrar är detta är ett ganska trivsamt tillstånd eftersom vi då tror att hon faktiskt börjar lyssna på våra röster och inte bara låta alla reaktioner styras av hennes mages fyllnadsgrad. Men visst är hon en pudding den lilla ät- och sovmaskinen!!

Pappaledig!

Börjar landa efter hemkomsten från BB! Matilda födde vår andra dotter - Moa - i torsdags morse. Vårt tredje barn! Jag kan nu titulera mig trebarnspappa. Förlossningen var helt fantastisk och gick perfekt. Min fru är helt klart född till att föda barn. Hon är en födelsemaskin. Hon hade ont i början när värkarna startade så klart, men efter lite lustgas och ryggmärgsbedövning så gick det som en dans om du frågar mig. Hon var hur cool som helst. Under öppningsfasen så tvingade hon t o m mig att lägga mig och sova en stund medan hon lugnt läste skvallerblaskor. Det kändes lite slött, men man ignorerar inte order från en föderska. Lilla Moa kom alltså till oss klockan 06:56 den 25 februari 2010. Vi har tänkt att det räcker med barn nu, så förutom att vi fick ett nytt barn fick vi också färdigställt "slutfamiljen". Så här kommer således vår slutgiltiga familjekonstellation se ut. Vi är stolta och mycket nöjda!
P.S. På bilden hänger jag och Ida framför lite eftermiddags-TV medan Matilda är inne i stan med Moa och tar ett blodprov/PKU-test. Hur mysigt har inte vi det då?! Myyys!