Mer tid för familjen med hjälp

Jag är verkligen ingen förkämpe för varken höger eller vänster, snarare en förespråkare för det kloka och pragmatiska. I min lilla värld med familjen och vänner i centrum försöker jag undvika att tala kategoriskt om människor och inte använda påhittade och meningslösa ord som klassamhälle, orättvisa, ojämlikhet, osv. De är sprungna ur en äkta klasskamp för hundra år sedan, men lever endast kvar i rödvinsdimmiga, studentkorridorsfantasier, helt utan realistisk verklighetsförankring. Mina förutsättningar för att nå någon typ av framgång i livet har aldrig varit baserat på stora monetära tillgångar eller starka vidareutbildningstraditioner inom familjen. Mina föräldrar har i o f s båda läst vid universitetet, men finansieringen av utbildningen har helt skett på egen hand, precis som min egen. Jag har alltså valt att satsa på någonting som staten, alla vi, erbjuder samtliga invånare i landet, för att växa som individ och nå lite högre än där jag kom ifrån. Inga silverskedar i mun här inte. Jag har fortfarande 200 000 kr i skulder till CSN som jag måste betala av varje månad.

Därför blir jag så matt när rödvinsvänstern skriker ut sin förtvivlan om hur orättvist allt är i samhället. Eftersom båda sidorna vill värna om det solidariska samhället tror jag den största skillnaden mellan vänstern och högern idag är att vänstern tycker synd om människor, medan högern tror på människor; tror på människors förmåga att göra något själva, att inte alltid bli omhändertagna, att hitta stolthet i det man åstadkommer.

Jag anlitar inte subventionerad städhjälp för att jag tillhör någon typ av överklass. (I de trötta termerna har jag själv gjort en klassresa från att ha vuxit upp i en familj där vi tidvis levt under socialens existensminimum, till att nu själv ha råd att bo i hus och äta kött alla dagar i veckan om jag skulle vilja). Jag ser inte ner på de som en gång i veckan kommer till oss och hjälper till med städningen. Tvärtom. De gör sann samhällsnytta. Men trots att vi bor i hus och har en bil, och många skulle placera oss i kategorin "övre medelklass", så finns det tyvärr inte på kartan att vi skulle ha råd att anlita hemhjälp utan RUT-avdraget. Företaget vi anlitar är frukten av RUT-avdraget. Om avdraget försvinner kommer vi att säga upp avtalet med dem och de kommer att behöva lägga ner verksamheten, eller övergå till att betala svarta löner. Det spelar väl ingen roll vem det är som utnyttjar avdraget - rik eller fattig. Det kommer alltid vara så att den med mer pengar kan köpa mer saker. RUT-avdraget är ett fantastiskt billigt sätt för staten att sätta folk i arbete, underlätta för (som i mitt fall) småbarnsföräldrar att få ihop livspusslet, samt skapa instegsjobb till många annars har det svårt att hitta arbete (invandrare, ungdomar, nybakade snickare, etc.).

Sluta gnäll på att allt är så orättvist hela tiden - länge leve pragmatismen!